Två nya avgöranden från HFD om stadigvarande vistelse

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) avgjorde den 30 oktober 2019 två överklagade förhandsbesked om stadigvarande vistelse för utlandsbosatta svenskar. Utgången i målen blev olika och området är även fortsättningsvis förenat med oklarheter med svåra bedömningsfrågor som följd.

I det första målet (236-19) hade sökanden för avsikt att årligen besöka Sverige under fyra månader över sommaren och att utöver detta göra oregelbundna besök i Sverige under sammanlagt högst tre veckor per år. HFD ansåg att enbart vistelsen om fyra månader under sommaren inte medförde stadigvarande vistelse i Sverige, men med beaktande av de kortare oregelbundna besöken i Sverige ansåg HFD att sökanden skulle vistas i Sverige i sådan omfattning att vistelsen ska anses vara stadigvarande.

Omständigheterna i det andra målet (2659-19) liknade de i det första målet, men med den skillnaden att den sammanhängande vistelsen under sommaren skulle uppgå till endast tre månader, att sökanden skulle besöka Sverige i tre veckor i samband med påsk och dessutom göra ytterligare besök om högst två veckor per år. HFD ansåg i detta fall inte att sökanden skulle anses vistas stadigvarande i Sverige.

Kommentar

Frågan om en individ anses vistas stadigvarande i Sverige är av stor betydelse för många individer eftersom en stadigvarande vistelse i Sverige medför att en person blir obegränsat skattskyldig här. Dessa bedömningar kan därför få stora konsekvenser för den enskilde.

Begreppet stadigvarande vistelse är inte närmare definierat i inkomstskattelagen. Av förarbetena framgår dock att det normalt krävs en sammanhängande vistelse om minst sex månader. Även vistelser under sex månader kan medföra att en person anses vistas stadigvarande i Sverige. I sådana fall beaktas till exempel vistelsens tid, omfattning och regelbundenhet.

Liknande frågor, med vissa skillnader i vistelsemönster, har avgjorts ett antal gånger av såväl Skatterättsnämnden som HFD under de senaste åren, bland annat i HFD 2018 ref. 30 I och II där en årligen återkommande vistelse om fem månader ansågs medföra stadigvarande vistelse. I likhet med flertalet tidigare avgöranden anser vi emellertid tyvärr att det inte går att dra några större slutsatser av domskälen annat än att vistelser om fyra månader över sommaren i sig inte medför att en person ska anses vistas stadigvarande i Sverige. En annan tolkning hade dock varit högst uppseendeväckande och det går att ifrågasätta hur pass mycket detta egentligen förtydligar. I övrigt redogör inte HFD för hur dagar kan fördelas över året utan att stadigvarande vistelse uppkommer eller var gränserna för vistelserna går, även om bedömningen i detta fall är än mer restriktiv än vad som framgick av RÅ 2018 ref. 30 I och II.

Även efter dessa avgöranden kvarstår därmed osäkerhetsfaktorerna när det gäller att bedöma vilka vistelsemönster som medför att någon anses vistas stadigvarande i Sverige. Vi har tidigare skrivit om frågan vid ett flertal tillfällen och anser att behovet av att göra detta tydligare fortfarande är stort. Eftersom den praxis som finns inte förmår tydliggöra hur vistelser i Sverige kan ske annat än i vissa enskilda fall är vi fortsatt av den uppfattningen att det är önskvärt med lagstiftning inom området för att öka förutsebarheten för enskilda individer och underlätta bedömningarna för Skatteverket. Lämpligen sker detta genom att fastställa ett visst antal dagar som en person kan vistas i Sverige per år. Detta skulle utöver att underlätta för enskilda och Skatteverket även minska behovet av ansökningar om förhandsbesked hos Skatterättsnämnden i denna fråga.