Stadigvarande bostad – nya bedömningsgrunder

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har funnit att en upplåtelse av lokaler till en kommun som i sin tur upplät rum till missbrukare på kort tid inte utgjorde stadigvarande bostad. Detta innebär att uthyrningen kan omfattas av frivillig skattskyldighet. Begreppet stadigvarande bostad kommer sannolikt revideras med anledning av domen.

Ett bolag upplåter lokaler till en kommun som bedriver ett boende (Gränden) för missbrukare i väntan på att boendefrågan ska lösas på ett mer permanent sätt. Frågan i målet var huruvida bolagets upplåtelse kan omfattas av frivillig skattskyldighet eller om boendet ska anses utgöra stadigvarande bostad.

HFD har i sin dom jämfört förhållandena med sin tidigare dom RÅ 2005 not. 78, som handlade om ett tröskelboende där brukarna stegvis fick lära sig att klara av att bo själva och där det sista steget bestod av lägenheter med hygienutrymmen och trinettkök. Brukarna kunde stanna vid tröskelboendet i upp till ett par år och tröskelboendet bedömdes som stadigvarande bostad.

HFD kom i det nu aktuella fallet fram till att utformningen av byggnaden samt den faktiska användningen ska tillmätas betydelse. Vad gäller utformningen ansåg HFD att rummen i Gränden var av enklare karaktär än i det allmänna bostadsbeståndet. Även användningen av lokalerna skiljde sig från förhållandena vid tröskelboendet bland annat vad gäller hur lång tid rummen nyttjades, att de boende inte fick någon egen nyckel, eller inreda rummen själva. De fick inte heller ta emot några besök.

Enligt HFD var bostadsrummen varken utformade eller användes på ett sätt som är normalt för bostäder i det allmänna beståndet. Bolagets uthyrning avsåg inte stadigvarande bostad och kunde därför omfattas av frivillig skattskyldighet.

Kommentar

Skatteverket och domstolarna har hittills gett begreppet stadigvarande bostad en vid innebörd när det gäller olika former av boenden. Bland annat har uthyrning till hemlösa på kort tid ansetts utgöra stadigvarande bostad oavsett förutsättningarna i övrigt.

Detta avgörande visar att en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet måste göras, både vad gäller karaktären på lokalen och den faktiska användningen. För att bestämma om en yta till sin karaktär kan utgöra stadigvarande bostad bör en jämförelse göras med bostad i det allmänna bostadsbeståndet. När det gäller den faktiska användningen kvarstår frågan hur stor påverkan tidsaspekten har för bedömningen av om uthyrningen anses utgöra stadigvarande bostad. Frågan är viktig bland annat för bolag som upplåter byggnader för tillfälliga genomgångsboenden för flyktingar till Migrationsverket.