Riskskatt - en ny skatt för vissa kreditinstitut - utvidgat förslag på ny remiss

I september 2020 föreslog finansdepartementet att en ny skatt för vissa kreditinstitut, så kallad riskskatt, skulle införas. Syftet med den nya skatten är att stärka de offentliga finanserna och skapa utrymme för att täcka framtida kostnader för staten som en kris i det finansiella systemet riskerar att föra med sig. Den nya lagen om riskskatt föreslås att träda i kraft från och med den 1 januari 2022.

Finansdepartementet har nyligen publicerat en uppdaterad version av förslaget till följd av de synpunkter som inkom från remissinstanserna. I den uppdaterade versionen av förslaget utvidgas beskattningsunderlaget till att även omfatta svenska bankers skulder i utländska filialer. Det utvidgade beskattningsunderlaget medför i sin tur att skattesatsen sänks något. Förslaget har nu skickats ut på ny remissrunda och remissvar ska lämnas senast den 18 juni 2021. Vi går igenom remissinstansernas tidigare synpunkter och redogör för finansdepartementets justeringar i förslaget.

Justering för beskattningsunderlaget

För svenska kreditinstitut föreslås nu samtliga skulder beaktas, både de som härrör från den svenska verksamheten och från eventuella utländska filialer. Det är en förändring jämfört med det ursprungliga förslaget då endast skulder kopplade till den svenska verksamheten omfattades. För utländska kreditinstitut gäller fortsatt att endast skulder som kan hänföras till verksamhet som bedrivs från filial i Sverige ska omfattas.

Denna justering motiveras med bland annat att om verksamheten i en filial får problem, till exempel till följd av störningar i det finansiella systemet i filiallandet kommer det även påverka det svenska kreditinstitutet eftersom det är samma juridiska person. I det nya förslaget behandlas därmed skulder hänförliga till utlåning till utländska låntagare likadant oavsett om utlåningen sker direkt från den svenska verksamheten eller från en utländsk filial.

Avsättningar och obeskattade reserver, efterställda skulder enligt lagen om resolution och vissa koncerninterna skulder ingår fortfarande inte i beskattningsunderlaget.

Justering för riskattens skattesats

Eftersom beskattningsunderlaget bedöms bli något större i och med att skulder till utländska låntagare avses att omfattas, föreslås nu en något lägre skattesats jämfört med det tidigare förslaget. För 2022 föreslås skattesatsen vara 0,05 procent och från och med 2023 föreslås skattesatsen vara 0,06 procent. Det är en sänkning med 0,01 procentenheter jämfört med det tidigare förslaget.

Sammantaget bidrar detta till att beskattningsunderlaget är större än i första förslaget. Därtill har det gjorts en ny offentlig finansiell bedömning utifrån ett mer aktuellt underlag för kreditinstitutens skulder som gör att skattebasen bedöms vara större än i promemorian.

Det föreslås som tidigare att kreditinstitut som har skulder till ett utländskt kreditinstitut i samma koncern, ska ha rätt till nedsättning av riskskatten under vissa förutsättningar. Det sker genom avräkning av eventuell utländsk skatt som motsvarar riskskatten med skuldsättningen som skattebas och som har betalats av det utländska kreditinstitutet inom EES.

I fråga om riskskatten kan komma att strida mot EU:s regler om statsstöd hänvisas i förslaget till att företag i en jämförbar rättslig och faktisk situation med avseende på målet med skatten behandlas på samma sätt. Det eftersom betydande och icke-betydande kreditinstitut står inför olika rättsliga och faktiska situationer. Innan förslaget genomförs ska det dock anmälas till kommissionen för att få ett rättsligt bindande beslut att förslaget inte utgör statligt stöd.

Synpunkter från remissinstanserna i den föregående remissrundan

Flera remissinstanser ansåg att riksskatten skulle kunna påverka den finansiella stabiliteten negativt. Det framfördes också synpunkter att denna skatt skulle kunna gynna mindre aktörer och andra finansiärer och leda till minskad finansiell stabilitet då sådana aktörer inte alltid står under FI:s tillsyn.

Förslagets syfte har också ifrågasatts utifrån den omständighet att den nya skatten endast träffar större kreditinstitut. En av remissinstanserna menade på att ursprunget till finanskriser sällan är att hänföra till större svenska kreditinstitut utan oftast beror på händelser i omvärlden.

En del remissinstanser ifrågasatte fokuset på kreditinstitutets skulder och menar på att tillgångarnas egenskaper har en avgörande betydelse. Det anfördes bland annat att den internationella forskningen om finanskriser lägger tonvikten på bankernas utlåning, det vill säga på tillgångssidan i stället för skuldsidan.

Det lyftes även fram att banker lyder under flera regelverk vars huvudsakliga syfte är att minimera risken för att skattemedel ska behöva användas för att hantera finansiella kriser som resolutionsregelverket, stabilitetsfonden och insättningsgarantifonden. De tre största svenska bankerna har höga kapitalkrav i jämförelse med andra banker inom EU. Även Skatteverket efterfrågade en förklaring till varför stabilitetsfonden inte kan anses vara tillräcklig för att stödja det finansiella systemet och andra indirekta kostnader.

En del framförde att skatten kan medföra att banker flyttar verksamhet från den svenska delen eller att den redovisas på ett mindre rättvisande sätt till nackdel för finansiell stabilitet och tillsyn. Förslaget kan enligt finansinspektionen också leda till ökad värdepapperisering av kreditinstitutens tillgångar och att icke-finansiella företag i större utsträckning väljer att finansiera sig direkt via obligationsmarknaden.

Flera remissinstanser noterade att den ökade skattebördan kan komma att övervältras på den inhemska marknaden, hushållen och företagen. Det eftersom priset på finansiella tjänster kan komma att öka i form av exempelvis högre räntor på lån och högre avgifter på låne- och sparprodukter.

Kommentarer

Det får anses ovanligt att införa en skatt som enbart träffar en viss sektor och dessutom bara större aktörer inom denna sektor. Det väcker bland annat frågor om konkurrenssituationen både mellan svenska kreditinstitut och i förhållande till utländska kreditinstitut som är verksamma på den svenska marknaden. Frågan om riskskatten kan anses strida mot EU:s regler om statsstöd lyfts också fram i förslaget som något osäker varmed EU-kommissionens uppfattning ska inhämtas.

Trots kritiken som förts fram av remissinstanserna tyder detta utvidgade förslag tillsammans med uttalanden från finansministern på att det finns en stark vilja hos regeringen att driva igenom riskskatten. Det återstår att se om det kommer fram något i den nya remissrundan som kan påverka detta alternativt om förslaget möter motstånd i ett senare skede vid prövning i lagrådet eller av EU-kommissionen. Vi fortsätter att följa utvecklingen.