När ska utgifter till annan part än långivaren ingå i räntenettot?

Det är snart dags för många bolag att upprätta sina inkomstdeklarationer. Vi vill därför uppmärksamma Skatteverkets ställningstagande kopplat till definitionen av ränteutgifter i ränteavdragsreglerna. Skatteverket förtydligar i ställningstagandet i viss mån sin syn på när utgifter till annan part än långivaren kan räknas som ränteutgifter. Exemplen är dock mycket allmänt hållna och vi ser fortsatta svåra gränsdragningsfrågor för många bolag.

Bakgrund

De skatterättsliga ränteavdragsreglerna kan i vissa fall begränsa eller förbjuda avdrag för ränteutgifter för företag. I reglerna finns en särskild definition av ränteutgifter som anger att med  ränteutgifter avses ränta, andra utgifter för kredit och utgifter som är jämförbara med ränta. Med ränteinkomster avses inkomster som motsvarar ränteutgifter. Definitionen gäller bland annat för den generella ränteavdragsbegränsningsregeln för negativa räntenetton (EBITDA-regeln och förenklingsregeln).

Viss vägledning kring hur definitionen ska tolkas lämnades av regeringen i förarbetena till den nya regleringen. Där anges bland annat att god redovisningssed bör tillämpas som en utgångspunkt när det gäller den skatterättsliga bedömningen av vad som ska anses vara en ränteinkomst eller ränteutgift, i den mån inte annat framgår av skattereglerna.

Av förarbetena framgår också att “andra utgifter för kredit” i definitionen tar sikte på utgifter som uppstår för att anskaffa lånat kapital. Regeringen nämner som exempel olika slag av avgifter som långivare tar ut vid långivning, såsom uppläggningsavgifter och liknande, garantiavgifter vid lån, kortavgifter för kreditkort, avbetalningstillägg och fast årlig avgift på kreditbelopp för checkkredit. Även ränteskillnadsersättning och utgifter för borgen såsom ersättning för borgensåtaganden nämns som exempel. Avgifter som är mer att betrakta som serviceavgifter är dock inte att anse som utgifter för kredit. Avslutningsvis anger regeringen att vad som i övrigt får anses vara andra utgifter för kredit bör vara en fråga för rättstillämpningen.

Skatteverket har nu publicerat ett ställningstagande där verket förtydligar sin syn på när utgifter till annan part än långivaren kan räknas som ränteutgifter enligt definitionen ovan.

Skatteverkets ställningstagande

Inledningsvis konstaterar Skatteverket att begreppet andra utgifter för kredit måste tolkas utifrån sin språkliga utformning. Vidare anger de att utgifter för borgen nämns som ett exempel på vad som utgör ränta och att en borgensavgift normalt erläggs till en utomstående part som ställer säkerhet till långivaren för låntagarens räkning i form av en borgensförbindelse. Skatteverket drar därefter slutsatsen att detta i sin tur innebär att även utgifter till annan än långivaren, vid införskaffande av kapital som för låntagaren är nödvändiga eller är utgifter för tjänster som har samband med införskaffande av kapital, ska räknas som ränteutgifter.

Skatteverket nämner i ställningstagandet ett antal exempel på utgifter som betalas till annan än långivare, som kan räknas som ränteutgift:

• utgifter till kreditratinginstitut
• utgift till en part som mot avgift eller provision förmedlar kapital mellan en låntagare och den slutliga långivaren
• utgifter till andra parter än långivaren som tillhandahåller tjänster, tillsammans med långivaren eller fristående från långivaren, som för låntagaren är nödvändiga för eller har samband med införskaffande av kapital.

Skatteverket avslutar med att framhålla att en bedömning av vilka utgifter som ska räknas som ränta måste alltid göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Ta del av Skatteverkets ställningstagande här:
I vilka situationer kan utgifter till annan part än långivaren räknas som ränteutgifter?

Kommentar

Även om Skatteverket anger vissa uttryckliga exempel så är formuleringen i den sista punkten ovan mycket allmänt hållen och det ges inte heller några vägledande kommentarer kring hur denna formulering är avsedd att tolkas. Hur pass nära samband som kommer krävas återstår att se, men det står klart att Skatteverket anser att till exempel avgifter för tjänster från andra parter än långivaren kan komma att omfattas av definitionen. Vi förväntar oss därför att denna formulering kommer vara svårtolkad och vålla gränsdragningsproblem för många bolag.

I sammanhanget förtjänar att nämnas att de exemplen som anges i förarbetena som “andra utgifter för kredit” tar, med undantag av borgensavgifter, sikte på olika avgifter som långivaren tar ut vid kreditgivning. Regeringen anger också att avgifter som är mer att betrakta som serviceavgifter inte ska anses vara utgifter för kredit. Även om de uppräkningar som görs i förarbetena inte anges vara uttömmande så framgår det inte i vilken mån tjänster från tredje part, till exempel rådgivningskostnader eller advokatarvoden, i samband med upptagande av lån avses omfattas. Inte heller från förarbetena kan således några klara besked utläsas kring gränsdragningen för dessa typer av kostnader. Eftersom lagtexten definierar ränteinkomster som inkomster som motsvarar ränteutgifter enligt räntedefinitionen, så är en intressant frågeställning också hur intäkter ska hanteras för den som tillhandahåller sådana tjänster där arvodena ses som räntekostnader.

Givet den begränsade vägledning som finns tillgänglig ser vi därför framför oss att många bolag kommer ställas inför svåra bedömningar av om till exempel rådgivningskostnader ska inkluderas i räntenettot eller ej. Om bolag har aktiverat kostnader i redovisningen som periodiseras över löptiden för ett lån förefaller det ligga nära till hands att anta att Skatteverket kommer presumera att dessa kostnader anses ha ett samband med införskaffandet av kapital. Likväl bör en bedömning göras i enskilda fallet även av dessa poster eftersom den skattemässiga bedömningen av vad som är ränta inte alltid behöver sammanfalla med den redovisningsmässiga bedömningen. Även sådana kostnader som inte periodiseras kan dock behöva bedömas närmare. Det är inte ovanligt att rådgivare inom ett antal olika sakområden är involverade i samband med större transaktioner och refinansieringar, där tjänsterna kan ha mycket varierande grad av samband just med införskaffandet av kapital. I detta avseende är det viktigt att beakta att “serviceavgifter” inte avses omfattas av räntedefinitionen. Vidare kan nämnas att vid omförhandling och modifering av befintliga lån så kan den redovisningsmässiga hanteringen vara komplex kring vad som ska aktiveras respektive kostnadsföras, vilket i sin tur också kan leda till att de skattemässiga bedömningarna också blir mer komplexa.

Vad som ska omfattas av räntedefinitionen är således i många situationer inte självklart. Viktigt att ha med sig är att ställningstagandet speglar Skatteverkets tolkning av räntedefinitionen och det återstår att se hur domstolarna kommer att resonera, om frågan tas upp i domstol. Att kunna dokumentera och styrka vad olika kostnader i form av konsultfakturor med mera avser mer i detalj, blir sannolikt än viktigare framöver. Detsamma gäller bolagens bedömning av hur dessa kostnader ska behandlas skattemässigt.