Ny straffbestämmelse vid folkbokföringsbrott

Den 1 juli 2018 trädde en ny straffbestämmelse om folkbokföringsbrott i kraft. Ansvar för folkbokföringsbrott kan komma i fråga om en person lämnar oriktiga uppgifter eller om en person inte fullgör sin anmälningsskyldighet vid till exempel flytt från Sverige.

Enligt regeringen har folkbokföringen en stor betydelse för ett stort antal samhällsfunktioner. Detta ställer särskilda krav på att de uppgifter som läggs till grund för registreringen är riktiga. Folkbokföringsdatabasen har en central funktion för flera myndigheter i deras dagliga ärendehantering och den bör därför omgärdas av ett starkt skydd. Syftet med den nya straffbestämmelsen är att den ska ha en förebyggande effekt vilket ska leda till bättre beslutsunderlag för myndigheterna genom att uppgifterna i folkbokföringen kommer att hålla en högre kvalitet.

Förutsättningar för påföljd

Med oriktig uppgift avses en felaktig eller ofullständig uppgift som lämnas när uppgifts- eller anmälningsskyldigheten fullgörs. Bestämmelsen omfattar såväl skriftliga som muntliga uppgifter och oavsett på vilket sätt de lämnas.

Straffansvar träffar även den som inte fullgör sin anmälningsskyldighet vid flytt inom Sverige, vid flytt till Sverige eller vid flytt från Sverige. En person har vid dessa situationer skyldighet att göra en anmälan till Skatteverket enligt tillämpliga tidsfrister.

Enligt den nya straffbestämmelsen ska endast uppsåtliga ageranden kriminaliseras. Det ska således vara fråga om ett beteende som innebär att någon uppsåtligen lämnar oriktiga uppgifter till grund för folkbokföringen eller uppsåtligen underlåter att följa den anmälningsskyldighet som framgår av folkbokföringslagen, till exempel vid flytt från Sverige.

En ytterligare förutsättning för att handlingen ska vara straffbar är att det finns en konkret fara för att folkbokföringsdatabasen inte kommer att återspegla de verkliga förhållandena. Enligt regeringen är ett exempel på en sådan situation om den oriktiga uppgiften sannolikt inte skulle upptäckas vid de normala rutinmässiga kontroller som folkbokföringsverksamheten gör.

Påföljder

Den som gör sig skyldig till folkbokföringsbrott riskerar att dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet räknas som grovt kan personen dömas till fängelse i högst två år. När brottets svårighetsgrad ska bedömas måste samtliga omständigheter kring brottet beaktas. Enligt regeringen ska brottet bedömas som grovt om det med hänsyn till brottsligheten har utövats systematiskt eller i större omfattning eller annars är att anse som grovt. Ett exempel kan vara om en person skaffat ett flertal falska identiteter som denne försöker få folkbokförda.

Om en gärning är att anse som ringa döms personen inte till något ansvar. Regeringen skriver i förarbetet till bestämmelsen att utrymmet för att bedöma ett brott som ringa bör vara mycket liten.

Straffbestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 2018 och personer kan endast dömas för folkbokföringsbrott för oriktiga uppgifter som lämnats till Skatteverket denna dag eller senare samt när det gäller underlåtenhet att anmäla ändrade uppgifter för förhållande som kvarstår eller uppstår efter aktuellt datum.

Kommentar

Straffrättsliga sanktioner om en person inte fullgjorde sin anmälningsskyldighet fanns i Sverige fram till den 1 januari 2014. Dåvarande reglering tog dock inte sikte på fall då oriktiga uppgifter lämnades. Straff i form av böter eller fängelse vid folkbokföringsbrott är således ingen nyhet.

Precis som regeringen nämner i förarbetet till bestämmelsen finns det i folkbokföringsdatabasen flertal uppgifter av betydelse för stora delar av samhället, däribland utbetalningar från välfärdssystemen, till exempel barnbidrag. Myndigheter utgår från att registrerade uppgifter är korrekta vilket kan medföra stora konsekvenser när uppgifterna är felaktiga. Mot bakgrund av detta fyller straffbestämmelsen en funktion i form av avskräckande medel samt för att beivra oönskade beteenden.

I linje med några av remissinstanserna anser vi dock att tydligare gränser för vilka beteenden som ska vara straffvärda och vilka godtagbara avvikelser som inte bör vara föremål för straffrättsliga påföljder delvis saknas. Enligt vår mening är det inte tydligt vad som kan anses utgöra ringa fall, brott enligt normalgraden samt vad som kan anses utgöra grova fall. Taget i beaktande att oaktsamhet inte är tillräckligt för att påföljd ska utdömas blir straffskalan särskilt oklart för den som inte uppfyller sin anmälningsskyldighet. Vår förhoppning är att praxis kommer att förtydliga detta framöver.