Ersättning för ombudskostnader i skattemål

Den 8 maj 2019 meddelade Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) dom i mål avseende rätt till ersättning vid kostnader för ombud, biträden, utredning eller annat som en skattskyldig haft i samband med skattemål. HFD ställer bland annat upp en allmän bedömningsmodell för vad som ska anses som rätt till skälig ersättning. Med hänsynstagande till underlaget i målet ansåg HFD efter en sammantagen bedömning att redan utdömd ersättning var skälig.

Bakgrund

Aktuellt mål har sin grund i en tidigare process där ett bolag vid ett omprövningsbeslut från Skatteverket dels påförts arbetsgivaravgifter med drygt fem miljoner, dels skattetillägg. Beslutet motiverades med att så kallad carried interest, en andel av vinsten i en riskkapitalfond, skulle betraktas som lön utgivna av bolaget. Bolaget överklagade omprövningsbeslutet till förvaltningsrätten och yrkade att beslutet skulle undanröjas.

Efter avgörande från HFD i närliggande rättsfrågor biföll Skatteverket bolagets yrkande utan att överklagandet någonsin överlämnades till förvaltningsrätten. Bolaget yrkade följaktligen ersättning för kostnader i ärendet hos Skatteverket med cirka 400 000 kronor. Skatteverket beviljade ersättning med vad de ansåg som skäliga 20 000 kronor, vilket överklagades till förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten ansåg att skälig ersättning skulle bestämmas till 50 000 kronor. Detta överklagades till HFD.

Frågan i nu aktuellt mål var således hur det ska bestämmas vad som utgör skälig ersättning för de kostnader bolaget haft i det bakomliggande skattemålet. Den som i ett ärende eller mål om skatt har haft kostnader för ombud, biträden, utredning eller annat som denne skäligen har behövt för att ta till vara sin rätt, har nämligen rätt till ersättning i vissa fall (bland annat om yrkandena eller målet bifalls, se 43 kap. 1, 4 §§ skatteförfarandelagen). Vad som utgör ”skälig” ersättning har dock inte närmare preciserats i lagstiftningen och praxis på området är sparsamt.

HFD:s allmänna bedömning av vad som utgör skälig ersättning

Innan HFD går in på sin bedömning i det aktuella målet ställer de upp en allmän bedömningsmodell för rätt till ersättning för kostnader i skattemål. HFD konstaterar inledningsvis att den så kallade skälighetsbedömningen vid rätt till ersättning för ombudskostnader avser såväl behovet av hjälp i sig som kostnadernas storlek. Vad som utgör skälig ersättning för dessa kostnader ska i sin tur bestämmas utifrån skälig tidsåtgång och skälig timkostnad. HFD:s resonemang avseende dessa två berörs kort nedan.

Skälig tidsåtgång

Enligt HFD ska det först avgöras om åtgärderna som vidtagits behövts för att ta till vara den enskildes rätt. Det är den enskilde som har bevisbördan för att så är fallet. Därefter ska det bedömas om den tid som har lagts ned på respektive åtgärd framstår som rimlig. Som exempel på åtgärder, utöver författande av inlagor, nämner HFD bland annat renodling av processmaterial. Tid som uppkommer till följd av att ombudet belastat målet med argumentation och bevisning som inte kan anses driva processen framåt är dock inte ersättningsgillt. Motsvarande gäller även för de fall oerfarna ombud behövt mer tid än vad som framstår som rimligt.

Skälig timkostnad

Avseende timkostnaden konstaterar HFD att om timkostnaden inte överstiger marknadspriset saknas skäl att sätta ned yrkad ersättning med hänvisning till att den överstiger den så kallade rättshjälpstaxan. Såväl Skatteverket som domstolar synes ha varit av uppfattningen att rättshjälpstaxan är utgångspunkten för skälig timkostnad.

Vad som utgör marknadsmässig timkostnad får enligt HFD avgöras med hänsyn till ärendets eller målets karaktär. Marknadsmässig timkostnaden kan således komma att understiga eller överstiga rättshjälpstaxan, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

En viktig aspekt för att genomföra ovannämnda bedömning är det underlag skattebetalaren lämnar in. Underlag för att avgöra vad som utgör skälig ersättning bör enligt HFD bestå av en kostnadsspecifikation som innehåller följande uppgifter:

• arbetsåtgärder som utförts,
• vem som har utfört dem,
• hur lång tid varje åtgärd har tagit, och
• vilken timkostnaden är.

Saknas ett sådant specificerat underlag måste istället en sammantagen skälighetsbedömning av hela det utförda arbetet göras.

HFD:s bedömning i aktuellt mål

Inledningsvis kan det konstateras att HFD ansåg att det underlag som bolaget inkommit med var för begränsat för att möjliggöra en bedömning av såväl tidsåtgången som timkostnaden. Detta med hänvisning till bland annat att det inte framgick hur den totala angivna tiden fördelat sig mellan de företagna åtgärderna och att endast en genomsnittlig timkostnad angivits (som HFD inte ansåg som anmärkningsvärt hög i sig).

I avsaknad av tillräckligt specifikt underlag genomförde HFD, i enlighet med tidigare uppställd bedömningsmodell, istället en sammantagen skälighetsbedömning. HFD ansåg att vid denna bedömning bör det beaktas att samma ombud fört bolagets talan i en process rörande samma frågeställningar avseende tidigare beskattningsår. Det framstod enligt HFD därför inte som motiverat att genomföra de rättsutredningar som företagits i det aktuella ärendet och HFD avslog följaktligen överklagandet.

I själva målet i HFD medgav HFD skälig ersättning om 100 000 kronor av yrkade dryga 200 000 kronor.

Kommentar

Den allmänna bedömningsmodell som HFD nu ställt upp för skälighetsbedömning tydliggör för såväl skattebetalare och rättstillämpande myndigheter hur skälig ersättning ska bestämmas. Detta kan leda till att yrkad ersättning för ombudskostnader i skattemål i större utsträckning kan komma att medges till sitt fulla belopp än vad som är fallet idag. En förutsättning för detta är dock att underlaget för kostnaderna är tillräckligt detaljerat. Den praktiska genomförbarheten av den grad av detaljrikedom som enligt HFD krävs kan i viss mån ifrågasättas.

En nyhet som bör ha en positiv effekt på skattebetalares möjligheter att få ersättning för nedlagda kostnader i skattemål är rättshjälpstaxans betydelse för beräkning av skälig timkostnad. HFD synes klargöra att rättshjälpstaxan inte bör kunna tjäna som utgångspunkt och att en nedsättning av yrkad ersättning inte kan ske enbart med hänvisning till att den yrkade ersättningen baseras på en timkostnad som överstiger den som följer av rättshjälpstaxan. Detta skiljer sig från vad som verkar ha varit Skatteverkets och domstolarnas inställning, nämligen att rättshjälptaxan bör utgöra en utgångspunkt. Att en timkostnad som baseras på marknadsmässiga grunder numera ska accepteras, givet tillräcklig bevisning, bör leda till en generösare tillämpning av ersättningsbestämmelserna än tidigare då rättshjälpstaxan synes ha varit utgångspunkten.

Vi har dock några kritiska synpunkter på delar av domen. I överklagandet och efterföljande inlagor påpekade bolaget särskilt vikten av att rätten till en rättvis rättegång bygger på att parterna är jämbördiga inför rätten. Detta berörs inte av HFD. Exempelvis anger HFD att kostnadernas storlek måste ställas i relation till det hjälpbehov den enskilde har haft, där bland annat utredningens omfattning kan ha betydelse. HFD uttalar sig inte närmare om det faktum att Skatteverket lagt ned betydande resurser, vilket skett i förevarande fall, kan ha betydelse när kostnaderna ska ställas i relation till hjälpbehovet. Om Skatteverket lagt ned betydande resurser i processen är det rimligtvis så att den skattskyldige, i syfte att tillvarata sin rätt och uppträda som jämbördig part, också måste lägga ned betydande resurser. Har den skattskyldig sedan inte rätt till ersättning för de nedlagda kostnaderna kan det ifrågasättas om det verkligen är fråga om jämbördiga parter. Detta berörs inte av HFD, varken i den generella bedömningsmodell de ställer upp eller vid bedömningen i det aktuella målet.

HFD anger även att kostnader som är förknippade med enbart upprepande argumentation som har förts fram tidigare normalt inte bör ersättas. Det är enligt vår erfarenhet inte ovanligt att Skatteverket självt använder sig av upprepande argument. Att kostnader som den skattskyldige har för att bemöta Skatteverket, genom att den skattskyldige på motsvarande vis återupprepar sin argumentation, inte bör ses som ersättningsgilla i normalfallet är en förvånande ståndpunkt. Återigen kan det ifrågasättas om den skattskyldige har möjlighet att uppträda som jämlikt part med Skatteverket under sådana förhållanden.

Slutligen kan det påpekas att HFD i sin sammantagna skälighetsbedömning utgått ifrån att ombuden redan fört bolagets talan i en process rörande samma frågeställningar, dock avseende tidigare beskattningsår. Såvitt vi förstår var det emellertid inte fråga om samma bolag, utan två olika bolag. Det är oklart varför det faktum att samma ombud fört processer i samma frågeställning för två skilda bolag ska påverka endera bolagens rätt till skälig ersättning för kostnader.