Val av prissättningsmetod och vinstallokering från en svensk filial

En svensk filials resultat justerades efter att Skatteverket bedömt att den resultatallokering som tillämpats har medfört att för höga kostnader redovisats i filialen, kostnader vilka inte återspeglade filialens funktionsprofil och risktagande. Allokeringen medförde ett negativt allokerat resultat, vilket enligt Skatteverket resulterade i ett felaktigt beskattningsunderlag - förvaltningsrätten instämde och fastställde Skatteverkets beslut.

Inledning

Frågan i målet var om filialen hade tillämpat en felaktig resultatallokering och därmed redovisat ett felaktigt resultat. Filialens verksamhet bestod av distribution av det brittiska huvudkontorets produkter och tjänster på den svenska marknaden.

Bakgrund

Filialen hade tillsammans med deklarationen lämnat en sammanställning av allokerade intäkter och kostnader. Av sammanställningen framgick att intäkter och kostnader avseende svenska kunder har allokerats till filialen, samt att en andel av overheadkostnaderna också hade allokerats till filialen. Allokeringen innebar att ett negativ resultat redovisades i filialen.

Skatteverkets bedömning var att ett fristående företag som utför en rutinartad distributionsfunktion inte skulle fortsätta att bedriva verksamheten utan att få kostnadstäckning och en mindre vinst. Vidare ansåg Skatteverket att den allokering som filialen redovisade i sin deklaration inte återspeglade de funktioner, tillgångar och risker som fanns i filialen. Enligt Skatteverket har den felaktiga allokeringen lett till att det redovisade resultatet var väsentligt mycket lägre än det resultat som skulle ha redovisats om allokering hade skett i enlighet med armlängdsprincipen, det vill säga om den hade återspeglat filialens funktioner, tillgångar och risker korrekt. Skatteverket betonade att valet av prissättningsmetod ska göras utifrån de funktioner, tillgångar och risker som finns hos filialen. Filialen bar en låg risk och hade inga värdefulla tillgångar. Skatteverket understryker att det under dessa förutsättningar är lämpligt att använda nettomarginalmetoden (transactional net margin method, TNMM) och rörelsemarginal (return on sales, ROS) som så kallad vinstindikator. Skatteverket ansåg alltså att en armlängdsmässig ersättning för distributionsfunktionen skulle baseras på omsättning och inte på kostnader (hur detta skulle ha gått till framgår inte av domen).

Filialen hade inte genomfört någon jämförbarhetsanalys (benchmark) som kunde ligga till grund för den allokering som tillämpades. Den jämförbarhetsanalys som Skatteverket genomförde visade att en armlängdsmässig rörelsemarginal för de funktioner, tillgångar och risker som filialen hade, borde ligga i ett intervall mellan 1,1 och 9,5 procent. Skatteverkets bedömning var att filialen åtminstone borde hamna på en rörelsemarginal på 1,1 procent. Filialen var av en annan uppfattning och menade att det resultatet som redovisades var armlängdsmässigt, och hade kunnat uppnås genom tillämpning av vinstdelningsmetoden (profit split method, PSM), alternativt genom tillämpning av kostnadsplusmetoden (cost plus method, CPM).

Förvaltningsrätten

Förvaltningsrätten konstaterar att det av utredningen framgår att filialen är att betrakta som ett försäljningskontor. Vidare fastslår förvaltningsrätten att filialen inte har deklarerat några tillgångar eller något kapital i filialen, och inte heller ifrågasatt/agerat på att filialens förluster täcks av andra delar av bolaget. Förvaltningsrätten delar Skatteverkets bedömning att filialen ska betraktas som en tjänstetillhandahållare som därmed har ett begränsat risktagande. Enligt förvaltningsrättens mening bör en sådan verksamhet visa en låg men stabil vinst, och inte förlust. Förvaltningsrätten anser även att filialen i sammanställningen inte har visat på vilket sätt, och med stöd av vilken metod, allokeringen har genomförts. Förvaltningsrätten bedömer heller inte att det av sammanställningen framgår hur stor andel av de totala overheadkostnaderna som har allokerats till filialen. Istället menar förvaltningsrätten att relativt höga kostnader har lagts på filialen, och att en sådan allokering förutsätter att filialen har ett annat risktagande och andra funktioner än vad som har framkommit. Förvaltningsrätten konstaterar slutligen att den felaktiga allokering har resulterat i ett negativt resultat, vilket har lett till ett felaktigt beskattningsbart resultat - förvaltningsrätten fastställer därmed Skatteverkets beslut.

Kommentar

Även om domen enbart är en förvaltningsrättsdom är Skatteverkets bedömning och argumentation gällande val av prissättningsmetod intressant.

Tidigare har vi sett att Skatteverket ofta tillämpat kostnadsbaserade prissättningsmetoder för filialer med en rutinartad distributionsfunktion, se exempelvis kammarrätten i Göteborgs dom 24 januari 2018 (mål nr 2570-17 med flera), och förvaltningsrätten i Stockholms dom den 5 januari 2018 (mål nr 12272-16 med flera). De avgörandena skiljer sig alltså från bedömningen som Skatteverket har gjort i det aktuella avgörandet, i vilket Skatteverket tillämpar en omsättningsbaserad prissättningsmetod. Skatteverkets ”nya” linje stämmer överens med vår bedömning att en TNMM/ROS oftast är den mest lämpliga prissättningsmetoden för en distributionsfunktion. Användandet av TNMM/ROS är även en linje som Skatteverket ofta har drivit i liknande frågor när distributionsverksamheten har utförts av ett svenskt bolag. Skatteverkets argumentation i domen tyder på att Skatteverket i framtiden kommer att vara mer enhetlig i sin bedömning gällande filialer kontra bolag (vinstallokering kontra internprissättning).

Det är också tydligt att filialens avsaknad av både dokumentation och jämförelsestudie har försvagat dess argumentation – detta understryker än en gång vikten av att ha dokumentation och jämförelsestudie(r) på plats innan Skatteverket knackar på.