Synpunkter på Skatteverkets rättsfallskommentar på HFD-dom gällande internprissättning

TM_hand-upp ‹ Tillbaka till artiklarna

Skatteverket har publicerat en rättsfallskommentar på Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) internprissättningsmål (mål nr 1913-18). Vi har tidigare kommenterat domen här på Tax matters. Domen behandlade två rättsfrågor, (1) vilket tidsperspektiv som ska användas (ett eller flera beskattningsår) och (2) om hela eller delar av jämförelsestudiens spann ska användas. Den viktigaste frågan kom dock att handla om vilket beviskrav som gäller i mål om efterbeskattning.

Skatteverkets ställningstagande

I kommentaren konstaterar Skatteverket att det är Skatteverket som har bevisbördan för att det är frågan om en felprissättning och att det vid efterbeskattning gäller ett förhöjt beviskrav. Skatteverket var alltså tvunget att visa att det klart framgick att de priser som avtalats mellan bolaget och dess amerikanska dotterbolag avvek från vad som skulle ha avtalats mellan oberoende näringsidkare. Vad som krävs för att uppfylla det förhöjda beviskravet i efterbeskattningsmål beror enligt Skatteverket på omständigheterna i det enskilda fallet. Skatteverket menar att det i det aktuella fallet fanns särskilda omständigheter att ta hänsyn till och att dessa särskilda omständigheter påverkade vilka år som skulle beaktas i jämförelsen. Med anledning av detta anser Skatteverket att ”de fulla spannen av nettomarginaler i de aktuella jämförelsestudierna var förhållandevis snäva och uppgick till mellan 6,5 och 7,2 procentenheter vilket gör det svårt att dra några generella slutsatser om när det är möjligt att snäva in ett intervall till interkvartiler för att öka tillförlitligheten i analysen. Skatteverket ser domen som ett in casu-avgörande.”

Kommentar

Inledningsvis behöver vi gå tillbaka till förutsättningarna för att HFD ska lämna prövningstillstånd. HFD får meddela prövningstillstånd om (1) det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas (prejudikatdispens), eller (2) om det finns synnerliga skäl till en sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (extraordinär dispens) (förvaltningsprocesslagen 36§ 1 stycket).

I det aktuella fallet ogillades bolagets talan i kammarrätten, men vi anser att det i sig inte är tillräcklig grund för resning. Målets utgång i kammarrätten kan inte heller anses uppenbarligen bero på grovt förbiseende eller grovt misstag då regeln primärt tar sikte på grova felaktigheter kopplade till sakfrågan. Felaktigheten i kammarrätten måste också ha påverkat utgången i målet för att regeln om extraordinär dispens ska vara tillämpningsbar och utrymmet för prövningstillstånd under denna punkt är avsett att vara begränsat. Enligt vår uppfattning har prövningstillstånd därför meddelats eftersom det är av vikt för rättstillämpningen att överklagandet prövas.

Med grund i reglerna kring när prövningstillstånd ska lämnas är det i vår mening något förenklat att referera till HFD:s avgörande som ett in casu-avgörande, det vill säga ett avgörande utifrån vilket det är svårt att dra några generella slutsatser. Vi menar istället att det finns starka skäl att anta att HFD har velat klargöra att det beviskrav som gäller i mål om efterbeskattning skiljer sig från det beviskrav som gäller i det vanliga beskattningsförfarandet. För att Skatteverket ska nå framgång i dessa måltyper krävs därför en mer robust bevisning än vad Skatteverket presenterade i nu förevarande fall. I det aktuella fallet presenterade Skatteverket ingen utredning (utöver bolagets egna jämförelsestudie) för att styrka att endast interkvartilspannet är tillämpligt och det är enligt vår uppfattning detta som ligger till grund för HFD:s dom (vilket vi kommenterade i den tidigare artikeln).

Vidare kan vi konstatera att det i HFD:s avgörande inte finns några referenser till snävheten av de i målet aktuella nettomarginalerna. Att avgörandet därför skulle vara en direkt konsekvens av att nettomarginalerna i jämförelsestudierna uppgick till mellan 6,5 och 7,2 procentenheter är saknar i vår mening helt stöd i domen.

Avslutningsvis står vi fast vid att även om det inte går att dra slutsatsen att hela spannet alltid är tillämpligt, är det åtminstone rimligt att anta att Skatteverket i fortsättningen måste utreda och visa att användandet av det interkvartila spannet ökar jämförbarheten.

Har du frågor om företagsbeskattning?

Pär Magnus Wiséen och Anders Forslund

Pär Magnus Wiséen och Anders Forslund

Pär Magnus Wiséen och Anders Forslund arbetar på PwC:s kontor i Stockholm med internprissättning.
Pär Magnus: 010-213 32 95, paer.magnus.wiseen@pwc.com
Anders: 010-212 72 34, anders.forslund@pwc.com
Pär Magnus Wiséen and Anders Forslund works at the tax department at PwC’s Stockholm office with transfer pricing.
Pär Magnus: +46 10 213 32 95, paer.magnus.wiseen@pwc.com
Anders: +46 10 212 72 34, anders.forslund@pwc.com

Lämna en kommentar

Relaterad läsning

Läs artikeln

Bidrag från stiftelse till aktiebolag anses främja allmännyttigt ändamål

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har slagit fast att ett allmännyttigt ändamål kan främjas genom bidrag till ett aktiebolag. En välkommen ...

Läs artikeln
Läs artikeln

Skatteprocessen i fokus

Under det senaste året har den upplevda rättssäkerheten - eller möjligen bristen på denna - i skatteprocessen debatterats flitigt. PwC stod ...

Läs artikeln
Läs artikeln

Anstånd med kupongskatt i vissa fall

Regeringen har överlämnat en proposition (2019/20:33) till riksdagen med förslag om ett nytt system för anstånd med betalning av ...

Läs artikeln