‹ Tillbaka till artiklarna
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) anser att det är oförenligt med EU-rätten att neka avdrag för räntebetalning till bolag i annat EU-medlemsland, om långivande och låntagande bolag skulle ha kunnat utväxla koncernbidrag med varandra om båda bolagen hade varit svenska.
Rättsfallet rör ett överklagat förhandsbesked från Skatterättsnämnden där ett svenskt bolag enligt förutsättningarna har en skuld till ett irländskt koncernbolag, där räntan på skulden är marknadsmässig och där ränteintäkten beskattas i Irland till en skattesats om 12,5 procent.
Bolaget frågade om avdrag för räntan helt eller delvis skulle nekas enligt de så kallade riktade ränteavdragsreglerna. Enligt den så kallade undantagsregeln gäller nämligen att avdrag ska nekas om skuldförhållandet uteslutande eller så gott som uteslutande har ingåtts i syfte att intressegemenskapen ska erhålla en väsentlig skatteförmån. Om så var fallet ville bolaget veta om avdrag ändå ska medges på den grunden att en tillämpning av undantagsregeln utgör en otillåten inskränkning av etableringsfriheten som följer av EUF-fördraget, (fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).
Skatterättsnämnden ansåg i det överklagade förhandsbeskedet att undantagsregeln inte var tillämplig på situationen enligt intern svensk rätt och prövade därför inte om en tillämpning av undantagsregeln skulle strida mot EUF-fördraget.
Läs tidigare artikel Nu prövas de nya ränteavdragsbegränsningsreglerna
HFD betonade att det är i linje med det normala förfarandet att, som Skatterättsnämnden gjorde, först ta ställning till om undantagsregeln är tillämplig enligt intern rätt och att först om så anses vara fallet pröva om en sådan tillämpning strider mot EUF-fördraget. Detta till trots ansåg HFD att det i det här fallet fanns anledning att istället börja med att pröva om en tillämpning av undantagsregeln strider mot EUF-fördraget, med hänvisning till att det finns ett allmänt intresse av att snabbt få svar på frågan om den nya undantagsregeln är förenlig med EUF-fördraget i ett vägledande avgörande. HFD nämner följande omständigheter till stöd för detta:
EU-domstolen, och därefter HFD, har bedömt att den nuvarande undantagsregelns föregångare i 2013 års ränteavdragsregler är oförenlig med EUF-fördraget (den så kallade Lexeldomen)
Europeiska kommissionen har meddelat den svenska regeringen att de anser att även den nuvarande undantagsregeln strider mot fördraget. Regeringen har svarat att dess ståndpunkt är att regeln är förenlig med fördraget.
HFD anger att det finns en skillnad mellan 2013 års och 2019 års undantagsregler. 2019 års undantagsregel anger att skuldförhållandet ”uteslutande eller så gott som uteslutande” ska ha uppkommit för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån för att avdrag ska nekas, medan 2013 års regel angav att det skulle vara det ”huvudsakliga skälet” till att skuldförhållandet hade uppkommit. Frågan att ta ställning till var om denna ändring innebär att 2019 års undantagsregel är förenlig med fördraget till skillnad från 2013 års lydelse.
HFD anger till att börja med att inte heller den nya undantagsregeln är tillämplig mellan svenska företag som omfattas av koncernbidragsreglerna. Av Lexelmålet ansågs då följa att även den nya regeln medför en sådan skillnad i behandlingen av jämförbara situationer som är tillåten endast om den kan motiveras av tvingande skäl av allmänintresse. HFD går därefter igenom EU-domstolens prövning av kriterierna för att godta ett avsteg från etableringsfriheten i Lexeldomen och kommer fram till att EU-domstolens bedömningar i Lexeldomen även är relevanta för 2019 års undantagsregel. Det finns därmed inte grund för att rättfärdiga avsteget från etableringsfriheten.
HFD framhåller bland annat att enbart den omständigheten att en transaktion genomförs uteslutande av skatteskäl inte innebär att den är konstlad eller fiktiv i den mening som avses i EU-domstolens praxis. Även om tillämpningsområdet för den nuvarande undantagsregeln har begränsats till fall där skattemotivet är det helt dominerande så är alltså inte heller 2019 års undantagsregel begränsad till att träffa rent konstlade eller fiktiva upplägg och den omfattar fortfarande transaktioner som genomförs på marknadsmässiga villkor.
HFD avslutar med att konstatera att även 2019 års undantagsregel innebär en inskränkning av etableringsfriheten som inte kan motiveras om den tillämpas på räntebetalningar till bolag i andra medlemsstater i situationer då de inblandade bolagen skulle ha omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag om båda bolagen hade varit svenska.
I den förevarande situationen hade koncernbidragsrätt funnits mellan bolagen om de båda varit svenska och därmed kunde avdrag inte nekas med stöd av undantagsregeln. Därför gick HFD inte in på om undantagsregeln är tillämplig på ränteutgifterna enligt svensk intern rätt.
Våra kommentarer
Mot bakgrund av den så kallade Lexeldomen så är det kanske inte helt oväntat att även en tillämpning av 2019 års undantagsregel nu bedöms strida mot EUF-fördraget i situationer då koncernbidragsrätt hade funnits mellan långivare och låntagare om båda bolagen varit svenska och om långivaren är hemmahörande inom EU. Det är dock likväl mycket välkommet att HFD tar tillfället i akt att klargöra rättsläget på detta i vår mening ovanligt tydliga sätt och även att domstolen ökat rättssäkerheten och kunnat motivera en prövning av den EU-rättsliga frågeställningen som första instans.
Det är också en tydlig passning till regeringen att HFD inte delar regeringens uppfattning om reglernas förenlighet med EU-rätten. Mot bakgrund av denna dom skulle det enligt vår mening vara välkommet om den översyn som nu pågår av de generella ränteavdragsreglerna utvidgas till att även omfatta de riktade reglerna. En sådan översyn skulle då kunna omfatta både vilka ändringar som bör göras för att reglerna ska vara förenliga med EU-rätten och hur de kan utformas rättssäkert med avseende på exempelvis förutsebarhet.
Vad som i nuläget kan sägas är åtminstone att domen bör innebära att det finns en mycket stark presumtion för att avdragsrätt ska föreligga på räntekostnader på lån från bolag inom EU/EES-området, om koncernbidragsrätt hade förelegat mellan bolagen om båda varit svenska. I sådana fall bör, i linje med Lexeldomen och den nya HFD-domen, inte en prövning göras av vilka skatteskäl som finns bakom skuldförhållandet. Denna presumtion bör också kunna tillämpas för tidigare beskattningsår som påbörjats efter 31 december 2018 och om avdrag nekats så kan det finnas skäl att undersöka om begäran om omprövning bör göras.
Försiktighet bör dock iakttas särskilt om lånen använts för att finansiera interna förvärv av delägarrätter då det finns särskilda krav på affärsmässiga skäl även avseende själva förvärvet för att avdrag för räntekostnader ska medges. Detta krav ställs upp även i svenska skuldförhållanden och kan inte självklart bortses från bara för att koncernbidragsrätt finns mellan långivare och låntagare.
Något paradoxalt kan domen också sägas medföra en ökad osäkerhet kring hur undantagsregeln ska tillämpas i andra fall. Skatterättsnämnden gjorde en relativt tydlig och snäv tolkning av undantagsregelns tillämplighet (även om det fanns skiljaktiga meningar och majoriteten var svag).
Kontakta oss gärna om ni vill diskutera vad domen kan väntas betyda för just er koncern.
Lämna en kommentar