Bolag upptaxerades efter att avtalad internprissättning inte följts

Ett bolag blev upptaxerat efter att avtalad internprissättning inte följts i praktiken. Vikten av att noga tänka igenom utformningen av ersättningsklausuler i koncerninterna avtal och praktisk efterlevnad belyses återigen.

Bakgrund

Ett svenskt bolag (Bolaget) säljer produkter på den amerikanska marknaden genom ett distributionsbolag i USA (Distributören). Enligt skriftligt avtal mellan Bolaget och Distributören ska Distributören, för sina sälj och marknadsföringsaktiviteter, få en ersättning som medför att dess rörelsemarginal (EBIT) blir 3 procent, armlängdsmässig enligt en jämförelsestudie. Distributörens resultat stäms av årligen, men eventuella justeringar till de avtalade 3 procent görs endast om Distributörens resultat faller utanför det armlängdsmässiga intervall (interkvartilen) som stöds av jämförelsestudien. Denna metod och princip, som även har applicerats mellan Bolaget och dess andra distributörer, har fått till följd att Bolaget har betalat Distributören en ersättning som resulterat i en högre marginal än de 3 procent som har avtalats formellt. Med anledning av detta har bolaget blivit upptaxerat för taxeringsåret 2011.

Bolaget hävdar att vad som har avtalats mellan parterna måste utläsas utifrån parternas agerande, det vill säga parterna har genom sitt faktiska och konsekventa handlade avtalat att justering av prissättningen till 3 procent endast ska ske om Distributörens resultat faller utanför det armlängdsmässiga intervallet. Vidare bör upptaxering i vilket fall inte kunna ske då Distributörens ersättning för året i fråga ligger inom det armlängdsmässiga intervall som stöds av jämförelsestudien, i sig godkänd av Skatteverket (SKV). Bolaget anför även att den högre ersättningen till Distributören bör kompenseras av en från Bolaget för låg ersättning mot en tysk distributör, en så kallad kompensationsinvändning.

SKV avfärdar kompensationsinvändningen då det inte rör sig om transaktioner mellan samma parter. Vidare hävdar SKV att det skriftliga avtalet anger tydligt att Distributören ska erhålla en armlängdmässig ersättning om 3 procent och att ett oberoende bolag inte skulle ha betalt en högre ersättning än vad som avtalats.

Kammarrätten, som går på SKV:s linje, konstaterar sammanfattningsvis att:

• Ett skriftligt avtal måste tillmätas ett betydande bevisvärde och det aktuella avtalets ordalydelse är klar, tydligt utformad och saknar utrymmer för tolkningar.
• Parternas avvikelse från avtalsvillkoren har endast skett i de fall ersättningens nivå visat sig ligga inom interkvartilen (då ingen justering till 3 procent har skett). Detta i sig kan inte innebära att avtalet ges en annan innebörd, inte ens om det skett konsekvent.
• Det finns inte stöd för att beakta andra kompenserade transaktioner än de som uppkommit inom ramen för samma avtals- och/eller partförhållande.

Domen kan enligt uppgift i skrivande stund fortfarande överklagas.

Kommentar

SKV argumenterade att deras synsätt om vad som är en armlängdsmässig ersättning stöds av Stockholms kammarrätts dom 2012-04-27 (mål nr 2400-2404-11), som även det gällde vad som var armlängdsmässig EBIT-ersättning till en distributör. I det fallet reglerades ej ersättningen i skriftliga avtal, utan var istället reglerad till 2 procent i koncernens policy (som låg inom interkvartilen i bolagets jämförelsestudie). I praktiken var dock ersättningen till distributören lägre. Även om Stockholms kammarrätt yttrade att det inte var uteslutet att alla resultat inom jämförelsestudiens interkvartil kunde godtas som armlängdsmässiga, ansåg de samtidigt att stor vikt måste läggas vid att koncernen och bolaget vid internprissättningen hade uppfattningen att just 2 procent var armlängdsmässigt. Givet att 2 procent också låg inom det acceptabla spannet (jämförelsestudiens interkvartilgränser) ansågs ovanstående sammantaget vara en ”mycket stark indikation” på att just den nivån var armlängdsmässig och parterna ansågs avtalsmässigt ha förbundit sig att justera till detta oaktat vad som utgjorde det acceptabla ”förhandlingsutrymmet”.

Med beaktande av tidigare praxis är kammarrättens avgörande i sig inte överraskande. Att avtalad ersättning gäller måste betecknas som en alltjämt rådande princip under förutsättning att den i sig är armlängdsmässig och inte parternas agerande i övrigt föranleder en annan tolkning. Att som i detta fall frångå att justera till avtalad ersättning endast under vissa förutsättningar, utan stöd för sådan policy i det skriftliga avtalet, var enligt kammarrätten inte tillräckligt för att föranleda en annan tolkning än ordalydelsen i avtalet.

Bolag bör likt tidigare heller inte förlita sig på att en potentiellt armlängdsmässig, men ej avtalad, prissättning är acceptabel när en avtalad armlängdsmässig ersättningsnivå redan finns att förhålla sig till. Detta är i sig ganska rimligt då armlängdsmässigt utformade koncerninterna avtal annars skulle vara av liten betydelse. Bolag som inte vill förhålla sig till en specifik ersättningsnivå i sina avtal bör överväga att föra in ett intervall eller andra bestämmelser som möjliggör viss flexibilitet. Vi rekommenderar i detta hänseende att alla bolag löpande ser över sina koncerninterna avtal och utvärderar huruvida den formella lydelsen speglar den praktiska verkligheten.

Gällande Bolagets kompensationsinvändning är det noterbart att domstolen inte följer LM Ericsson-domen (RÅ ref 1980:1:59) vilken tillät kvittning mellan olika avtalsparter, avtal och transaktionstyper. Då Bolaget genom sin för låga ersättning till det tyska distributionsbolaget kunde påvisa att applicerad policy på totalen inte innebar ett (i vart fall lika stort) skatteundandragande för svenskt vidkommande skulle man kunna tycka att det bakomliggande syftet till 14:19 IL inte var till fullo uppfyllt. Genom att inte visa flexibilitet i detta hänseende förtydligar domstolen ytterligare behovet av att administrativa rutiner finns på plats hos bolag för att i detalj övervaka att koncernens prissättning löpande sker på ett korrekt sett i alla led.

Sammanfattningsvis belyses återigen vikten av tänka igenom utformningen av koncerninterna avtal och hur dessa följs i praktiken. Att innebörd framför form (substance over form) är den gällande principen betyder inte att tydligt utformade skriftliga avtal inte utgör ett starkt bevisvärde i en domstolsprocess. Vi ser fram emot fler rättsfall som behandlar innebörden av skriftliga avtalsvillkor kontra parters faktiska handlande.

Hör gärna av dig till oss om du vill diskutera frågeställningar kring dina koncerninterna avtal.