OECD:s utkast gällande prissättning av finansiella transaktioner

Drygt ett år försenat har OECD släppt sitt första utkast om vägledning för prissättning av finansiella transaktioner. Kortfattat innebär utkastet ett tydligt förespråkande av att koncerninterna lån ska prissättas utifrån varje låntagares individuella förutsättning beaktandes kreditrisk och lånevillkor. Dock gäller förbehållet att lånet och villkoren måste vara affärsmässiga både ur låntagare och långivarens perspektiv, samt att långivaren måste ha erforderlig personal och kunskap att kunna utvärdera och löpande utvärdera kreditrisken.

Det är tydligt att OECD hämtat vägledning dels från hur oberoende långivare och låntagare sätter räntor och villkor samt OECD:s tidigare arbete kring hur transaktioner ska utvärderas samt krav på faktisk substans. Till exempel är förslaget kring krav på substans mycket likt motsvarande krav avseende investeringar i immateriella rättigheter. Likt regelverket kring immateriella rättigheter begränsas avkastningsmöjligheten på lämnade lån från bolag vilka saknar tydlig substans till riskfri räntenivå. OECD uttalar också att den relativt vanliga förenklingsmodell som många koncerner använder, det vill säga att vidareutlåning inom koncernen sker baserat på koncernens genomsnittliga upplåningskostnad inte rimligtvis återspeglar korrekt ränta för flertalet koncernbolag och därmed inte är en tillåten metod för prissättning av lån.

Trots mer än ett års försening av det första utkastet, en försening som enligt uppgift beror på oenighet bland OECD-länderna, är det tydligt att OECD i stort följer vad som sedan många år anses vara ”best practice” för koncernintern prissättning av lån. Kortfattat innebär OECD:s utkast att koncerninterna transaktioner ska analyseras baserat på följande:

• En första bedömning/analys ska göras ifall hela eller enbart delar av lånebeloppet de facto är att anse som lån och inte bör kategoriseras om till eget kapital. Bedömningen ska dels göras utifrån industrin, förekomna restriktioner samt ifall det finns en rimlig möjlighet för låntagaren att dels betala räntan och dels kunna återbetala lånet. Gällande det senare kravet finns många frågetecken och risken för lokalt tuffa tolkningar förefaller stora, till exempel accepteras refinansiering samt försäljning av dotterbolag som modell för återbetalning. Det är det tydligt att OECD hämtat inspiration från amerikanska regelförslag.
• I nästa steg ska en bedömning göras ifall följande krav är uppfyllda; är avtalsvillkor och lånebelopp marknadsmässiga och rimliga för både långivare och låntagare, finns tillräcklig kunskap och substans hos långivaren att hantera utlåningen samt följer prissättningen av lånet och avtalsvillkoren de ekonomiska omvärldsfaktorerna och affärsstrategin när lånet ingicks.

Gällande prissättning av lån ska den baseras på en kreditanalys av låntagaren, säkerhet samt andra lånevillkor. OECD förefaller uttala en preferens för mer fullständiga kreditanalyser baserade på de etablerade metoder vilka används av ratinginstitut såsom S&P,Moody’s samt Fitch, men öppnar även för att andra enklare metoder (default models såsom till exempel vanligt förekommande Moody’s Risc Calc) kan ge vägledande resultat även om de inte är lika pålitliga och inte direkt länkar till prissättning av risk på marknaden. OECD uttalar också att så kallad implicit support (koncerntillhörighet) kan påverka (minska) kreditrisken baserat på hur strategiskt viktigt ett koncernbolag är för koncernen som en helhet. På motsvarande vis uttalas också att inget koncernbolag rimligen kan ha lägre kreditrisk än koncernen. Även här är det tydligt att OECD hämtat tydlig inspiration om hur denna bedömning ska göras från de etablerade ratinginstituten.

Gällande säkerhet för lånet uttalar OECD att även om ingen säkerhet återfinns i lånevillkoren för det koncerninterna lånet ska lånet i flertalet fall bedömas såsom de vore säkerställt ifall säkerhet finns hos låntagaren samt denna säkerhet inte redan lämnats som pant i andra lån.

Likt alla annan koncernintern prissättning så ska prissättning av lån göras så nära i tiden som möjligt till lånetillfället baserat på så lika villkor som möjligt (alternativt ska rimliga justeringar för skillnader i villkoren göras för att eliminera skillnaderna). Hänsyn ska alltså generellt sett tas till räntepåverkande faktorer såsom löptid, lånevaluta, säkerhet, prioritetsordning, amorteringsmöjligheter etc. OECD uttalar att marknadsprismetoden generellt sett är tillämpbar, men att trots detta det inte finns en enda och exakt ränta för ett lån utan att det normalt hittas marknadspriset inom ett spann av jämförbara lån eller obligationer.

Avseende i koncerner vanligt förekommande så kallade. cash-pools följer även här OECD etablerad ”best practice” och förtydligar att dessa vanligtvis är att anse såsom samarbetsavtal där synergier eller koncernnyttan av dylika arrangemang ska fördelas bland de koncernbolag som deltar i cash-poolen och inte enskilt tillfalla det bolag som är huvudman i cash-poolen. Synergierna kan fördelas ut till cash-pool deltagarna på olika sätt, men det är tydligt att huvudmannen inte ska ersättas för sin kreditrisk såsom den vore en bank, utan att huvudmannen enbart har rätt till en mer begränsad ersättning för sin administration av cash-poolen.

Slutligen ger OECD vägledning för hur prissättningsfrågor gällande treasury funktioner, hedging, garantier och captive försäkringsbolag bör hanteras.

Kommentar

Även om utkastet från OECD enbart är ett första utkast och OECD tydligt ber om mer omfattande synpunkter från intressentgrupper än vad som är normalt (möjligtvis beror detta på att det enligt uppgift finns motstridiga åsikter inom OECD-länder om vissa av skrivningarna) är det tydligt att OECD i stort tittar på hur finansieringsmarknaden fungerar och följer redan inslagen väg i huvuddelen av frågorna. Få punkter, om ens några, är förvånande och skulle kunna anses omvälvande med undantag från det tydliga kravet på kunskap och substans hos långivaren vilket innebär att de koncerner vilka skapat koncerninterna lån genom att ge kapitaltillskott till koncernbolag utan egen substans, bolag vilka därefter vidareutlånat kapitaltillskottet till andra koncernbolag inte föreslås ges rätt till mer än riskfri ränta på lämnade koncerninterna lån.

Dock är det tydligt att de förenklade prissättningar av finansiella transaktioner som fortfarande används av många koncerner inte accepteras av OECD och många koncerner därmed har en hemläxa att göra gällande prissättning av sina finansiella transaktioner (framförallt kring prissättning av lån och cash-pools). Det finns dock hjälp att hämta och arbetet behöver inte vara såpass omfattande som många kanske tror. PwC Sverige har till exempel. utvecklat ett integrerat verktyg som kan hjälpa skatteavdelningar och/eller treasuryavdelningar att löpande utvärdera kreditrisken hos sina koncernbolag, säkerställa att lånet ligger inom en rimlig skuldsättningsgrad, prissätta räntan på lånet baserad på tredjepartsdata samt dokumentera lånet på ett integrerat sätt på bara minuter samtidigt som hänsyn tas till de faktorer som OECD i sitt utkast anser ska utvärderas.