Koncerninterna räntenivåer utmanas världen över

Det finns en tydlig trend bland skattemyndigheter att ifrågasätta koncerninterna finansieringslösningar. Nyligen uppjusterades en internationell koncern i Australien efter att lokala skattemyndigheten vid bedömningen av den interna räntan bland annat tog hänsyn till koncernens totala kreditvärdighet. Även i Sverige har det kommit två nya kammarrättsavgöranden inom området som visar att koncerninterna lån är en viktig fråga på skattemyndigheternas agenda.

I en nyligen avkunnad dom från ”Full Federal Court” i Australien klargör domstolen sin syn på hur räntesättning av koncerninterna lån mellan bolag i en internationell koncern borde gå till. Fallet berörde ett dotterbolag i USA som hade lånat pengar av en extern bank med garanti från toppmoderbolaget vilket medfört en lägre ränta (1,2 procent). Pengarna vidareutlånades sedan till ett australiensiskt dotterbolag till en betydligt högre ränta (cirka 9 procent). Koncernen ansåg att räntan motsvarade den ränta det australiensiska dotterbolaget hade erhållit om bolaget på egen hand ansökt om extern finansiering.

Koncernen hade en intern policy att låna medel externt till lägsta möjliga kostnad genom att använda sig av en garanti från moderbolaget. Policyn fick betydelse för hur domstolen bedömde räntan i det interna lånet, eftersom det australienska bolaget troligtvis fått en lägre ränta vid ett externt lån om de följt policyn. Bevis för skattebetalarens sedvanliga affärsmetoder (eller brist på sådana bevis) fick därför central betydelse för beslutet. Domstolen beslutade att den interna räntesättningen inte varit marknadsmässig och att skattemyndigheten genom lag tilläts korrigera priset för att uppnå samma kommersiella mål för skattebetalaren som om prissättningen skett mellan oberoende parter.

Med beslutet frångick domstolen delvis ”stand alone”-principen, vilken innebär att räntan ska baseras på att bolaget bedöms som en fristående enhet och inte en del av en koncern. Domstolen ansåg att bolaget kunde sökt en explicit garanti från moderbolaget vid en extern finansiering och att detta borde tas i beaktning vid den interna räntesättningen. Domstolen antog även att ett oberoende bolag som var del av en koncern skulle ha nyttjat interna garantier för att sänka finansieringskostnaden.

Det finns anledning att anta att den australiensiska domen kan komma att få effekt även inom andra länder framöver. Även i Sverige kom det nyligen två avgöranden från kammarrätten om koncernintern finansiering som visar att det är ett fokusområde för skattemyndigheterna.

Kommentar

Även om domen från Australien frångår ”stand alone”-principen är den i linje med vad BEPS (Base Erosion and Profit Shifting) rapporterna kom fram till; det är inte bara transaktioners prissättning som ska bedömas utan även affärsmässigheten i struktureringen av transaktionerna. Även om förutsättningarna var annorlunda är den australiensiska domen i linje med den svenska Diligentia-domen där Högsta förvaltningsdomstolen ansåg det icke-rationellt för ett fastighetsbolag att enbart finansiera sig med koncerninterna topplån utan säkerhet när det hade varit både möjligt och billigare att finansiera sig med säkerställda bottenlån. Frågan svenska koncerner bör ställa sig är inte bara om räntan i sig är marknadsmässig baserat på villkoren i avtalet i sig, utan också om man vid extern upplåning också hade ingått ett motsvarande avtal på motsvarande villkor eller hade man då agerat annorlunda. Om svaret på frågan är att man agerat annorlunda bör man noga analysera vad skillnaderna består i och om det ändå kan anses rationellt att ingå det koncerninterna avtalet på dessa villkor.

Även om ett antal skattemyndigheter runt om i världen har gett ut riktlinjer om hur man anser att prissättningen av koncerninterna lån ska ske saknas än idag tydliga riktlinjer från OECD om hur prissättningen ska ske. Detta har inneburit att skattemyndigheters och olika länders domstolspraxis inte alltid har pekat i samma riktning vilket innebär en risk för dubbelbeskattning av skatteskyldiga, det vill säga att räntan som accepteras i ett land kanske inte anses marknadsmässig i mottagarlandet. Det är därför välkommet att OECD under sommaren förväntas ge ut sitt första utkast till ett nytt kapitel i OECD Guidelines avseende rekommendation av prissättning av finansiella transaktioner. Enligt uppgift kommer detta nya kapitel i OECD:s Guidelines inte bara ge vägledning om hur koncerninterna lån ska prissättas utan också behandla prissättning av koncerninterna garantier, hantering av så kallade ”captive” försäkringar samt cash-pools. Likt andra kapitel i OECD:s Guidelines förväntas det, likt i det australiensiska målet ovan, finnas ett grundläggande krav på rationellt agerande och på affärsmässiga skäl till den finansiella transaktionen för att den ska accepteras.