Kammarrätten underkänner Skatteverkets tolkning av de svenska ränteavdragsbegränsningsreglerna

Kammarrätten i Stockholm har funnit att det genom skuldförhållandet, mellan ett svenskt bolag och ett nederländskt bolag inom en utländsk koncern har uppstått en väsentlig skatteförmån för intressegemenskapen. Skatteförmånen har dock inte varit det huvudsakliga skälet till skuldförhållandet och bolagen har därför rätt till avdrag för räntekostnader.

Kammarrätten fäste därvid stor vikt vid att den genomsnittliga beskattningsnivån för ränteintäkterna om 16,7 procent låg närmare den svenska bolagsskattesatsen om 22 procent än den tioprocentiga beskattningsnivå som lagstiftaren har satt som gräns genom ränteavdragsbegränsningsreglerna. Att det hade varit möjligt att ersätta aktuell finansieringsstruktur med tillskott ändrade inte kammarrättens bedömning eftersom förhållandet mellan eget kapital och lånat kapital inte avvek från vad som var brukligt i den aktuella branschen. Utgången var oväntad med hänsyn till tidigare praxis och avgörandet medför osäkerhet i många avseenden; dels behöver det bestämmas vad som är normalt förhållande mellan eget och lånat kapital i den aktuella branschen, dels om förhållandet inte avviker från vad som är brukligt i så måtto att det diskvalificerar för ränteavdrag.

Bakgrund

Bolaget hade yrkat avdrag för koncerninterna räntekostnader för beskattningsåret 2013 om 236 738 703 kronor.

Länderna (Belgien, Irland, Luxemburg och Finland) dit ränteinkomsterna hade slussats från det nederländska bolaget har olika skatteregler och beskattningsnivån fick därför bestämmas genom en uppskattning. Kammarrätten bedömde, i brist på stöd i förarbeten, att det yrkade avdraget om 236 738 703 kronor gav upphov till en väsentlig skatteförmån för intressegemenskapen eftersom den samlade beskattningsnivån i dessa länder om 16,7 procent var lägre än avdragsyrkandets värde i Sverige om 22 procent.

Frågan var då om den väsentliga skatteförmånen var det huvudsakliga skälet för skuldförhållandets uppkomst. Kammarrätten ansåg att koncernen hade anpassat sin finansieringsstruktur efter de svenska skattereglerna. Det stod klart att delar av syftet med slussningen var att sänka beskattningen på de ränteinkomster som motsvarade bolagets räntekostnader.

Den i målet aktuella lagstiftningen innebär inget förbud att så sker så länge prövningen, efter en allsidig bedömning av de omständigheter som kan antas ha påverkat valet av finansieringsstruktur, inte utmynnar i att valet huvudsakligen har skett för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån. Enligt kammarrätten ska bedömningen av skuldförhållandet till viss del baseras på en presumtion av innebörden att ju högre skattesats ränteinkomsten träffas av, desto mindre är sannolikheten att den väsentliga skatteförmånen utgör det huvudsakliga skälet för den valda finansieringsstrukturen och skuldförhållandet.

Vid bedömningen ska hänsyn även tas till möjligheten att lämna kapitaltillskott. Bolaget anförde att genom vald finansieringsstruktur hade det varit möjligt att skydda moderbolagets balansräkning mot valutarisker, nedskrivningsbehov och prisvolatilitet samt att ge en ytterligare väg för utdelningsbara medel att föras upp till moderbolaget för det fall holdingbolaget inte skulle kunna lämna utdelning, det vill säga man ville skapa flexibilitet i detta avseende. Detta gällde särskilt när finansieringsstrukturen innehåller bolag i flera olika länder med olika valutor och vid tillhandahållandet av olika typer av lån. Räntor kan då, till skillnad från utdelning, betalas snabbt och utan formaliteter. Lån kan inte användas för utdelning eftersom moderbolaget måste få fritt eget kapital för att kunna dela ut medel, och lån ökar inte mängden fritt eget kapital.

Bolaget hade anfört att man valt den balans mellan eget och främmande kapital som var optimalt utifrån den bedrivna verksamheten i respektive bolag samt för koncernens kapitalstruktur och lönsamhet. En finansiering med 100 procent eget kapital hade försämrat koncernens lönsamhet och kreditrating, samt ökat finansieringskostnaderna. Avkastningen på eget kapital ökar mycket kraftigt med en andel skuldfinansiering. Skuldfinansiering ökar likviditeten och höjer därmed värdet på företaget. Bolaget hänvisade till en internationell rapport som visade att bolagets andel skuld låg i det lägre intervallet bland de europeiska konkurrenterna. En finansiering med tillskott hade således inte varit kommersiellt möjlig för att bibehålla konkurrenskraft.

Domstolen ansåg att det i finansieringsstrukturen fanns inslag som typiskt sett kunde sägas tala emot ett lånebehov, bland annat eftersom bolaget hade delat ut eget kapital för att sedan ta upp lån från det nederländska bolaget. Utdelningen hade heller inte skett av några legalt tvingande skäl vilket ansågs tala emot ett lånebehov. Att det varit möjligt att ersätta aktuell finansieringsstruktur med tillskott ändrade inte kammarrättens bedömning eftersom förhållandet mellan eget kapital och lånat kapital inte avvek från vad som var brukligt i den aktuella branschen.

Kammarrätten ansåg därför att det huvudsakliga skälet för skuldförhållandets uppkomst inte varit den väsentliga skatteförmånen. Bolaget hade därmed rätt till avdrag i enlighet med deklarationen.

Kommentar

Kammarrättens resonemang i domskälen är intressanta ur flera aspekter, inte minst då domstolen tydligt uttalar att lagstiftningen inte i sig innebär ett förbud mot lånefinansiering även om denna åstadkommits utan ett underliggande externt förvärv och i vart fall delvis haft som syfte att sänka det beskattningsbara resultatet hos det svenska bolaget.

Avgörande för domstolen förefaller ha varit att skuldsättningsgraden hos det svenska bolaget inte avvikit från en för branschen normal nivå. Domslutet ligger därmed i linje med OECD:s utkast till vägledning för prissättning av finansiella transaktioner (se tidigare Tax matters artikel från 6 juli 2018), där rätten till ränteavdrag på gränsöverskridande koncerninterna lån föreslås kunna begränsas till den del av skulden som ligger i nivå med vad som återfinns hos oberoende bolag i liknande situationer och branscher. Baserat på domen och OECD:s förslag rekommenderar vi att bolag med existerande koncerninterna lån vilka träffas av de svenska begränsningsreglerna stämmer av att dessa ligger i nivå med vad som återfinns hos oberoende bolag. Vi har lång erfarenhet av att hjälpa bolag med att utföra dylika analyser.