Ökat fokus på att granska vinstallokering till svenska filialer

Flera domstolsavgöranden från förvaltningsrätten och kammarrätten från det senaste året pekar på att Skatteverket har ett ökat fokus på att utreda utländska bolags vinstallokering till svenska fasta driftställen (se till exempel Kammarrätten i Göteborgs dom i mål nr 93-21). I den här artikeln tar vi upp vad du bör tänka på. Ett fast driftställe registreras ofta som en filial till det utländska bolaget, vilken är den definition som huvudsakligen används i denna artikel.

Riktlinjer för vinstallokering

I domstolsavgörandena hänvisas till OECD:s riktlinjer för vinstallokering. I riktlinjerna beskrivs att det fasta driftstället i fråga ska ses som ett separat oberoende företag i förhållande till det utländska företaget som det fasta driftstället är en del av. Detta innebär att en analys görs i två steg. I steg 1 görs en funktions- och faktaanalys där de funktioner (ekonomiskt betydelsefulla aktiviteter) som bedrivs genom filialen samt dess ansvar identifieras. När det gäller vilket ansvar de anställda bär i filialen bedöms vilka möjligheter de har att fatta avgörande beslut för filialens verksamhet, vilket kan leda till en högre riskprofil för filialen. Alternativet kan vara att de anställda mer följer instruktioner som beslutas av det utländska företaget, vilket ofta leder till en lägre riskprofil. I steg 2 bestäms en armlängdsmässig ersättning för de tänkta transaktioner (dealings) som företas mellan det fasta driftstället och resten av företaget baserat på funktions- och riskanalysen i steg 1. Steg 2 utgör själva vinstallokeringen.

Läs mer om OECD:s riktlinjer för vinstallokering:
Report on the Attribution of Profits to Permanent Establishments (2010)

Skatteverkets bedömning

Skatteverkets argument i avgörandena var att vinstallokeringen till de fasta driftställena inte hade skett i enlighet med de funktioner som faktiskt utförts i filialerna, enligt det första steget i analysen. Filialerna hade i flera av avgörandena redovisat underskott. Filialerna fick därför höjt underlag för inkomstskatt, vilket innebar extra skattekostnader i form av inkomstskatt och skattetillägg. Enligt Skatteverket leder en felaktig vinstallokering till att filialen lämnat oriktig uppgift i deklarationen och att skattetillägg därför ska betalas. Det bör noteras att ett höjt underlag till inkomstskatt vid vinstallokering till filial ofta berör flera beskattningsår.

Funktions- och riskanalysen är avgörande

Funktions- och riskanalysen av filialens aktiviteter är således avgörande för filialens skattemässiga resultat och kan leda till ett felaktigt val av metod för vinstallokering om den inte är korrekt utförd. Kärnan i analysen är hur funktioner, risker och tillgångar ska fördelas mellan filialen och det utländska företaget som filialen är en del av.

Felaktig vinstallokering

Vinstallokeringen kan vara felaktig om filialen redovisar ett underskott eller nollresultat samtidigt som filialen utför sälj- och marknadsföringsaktiviteter eller utför andra tjänster åt det utländska företaget och inte tar någon egentlig risk. Om det utländska företaget går med förlust kan man inte per automatik förutsätta att även den svenska filialen ska redovisa ett underskott. Skatteverkets slutsatser, vilken bekräftas av förvaltningsrätten och kammarrätten, visar att förluster i de flesta fall inte bör allokeras till filialer som bär låg risk och utför sälj- och marknadsaktiviteter eller levererar andra tjänster. Denna slutsats bygger på idén om att ett oberoende företag som utför tjänster åt ett annat företag som innebär en låg risk inte skulle bedriva verksamhet utan att få intäkter som täcker kostnader samt ger en viss vinstmarginal. Med det sagt bör den typen av filial generellt sett redovisa en låg men stabil vinst.

Vår rekommendation

Rekommendationen är att upprätta en internprissättningsdokumentation eller TP policy, om filialen inte omfattas av dokumentationskravet, med en genomtänkt funktions- och riskanalys samt val av allokeringsmetod som stämmer överens med filialens aktiviteter. När det gäller svenska filialer med förluster bör dokumentationen kunna utvisa starka argument för att filialen bedriver sin verksamhet självständigt med eget beslutsfattande och risktagande samt att det finns kommersiella skäl till underskotten. Om en filial ingår i en koncern som är förlustbringande innebär det inte att filialen automatiskt ska redovisa förlust, då filialen bedöms utifrån att vara ett separat oberoende företag.

En väl underbyggd analys utgör ett skydd mot att Skatteverket gör egna antaganden som ibland kan vara relativt schablonmässiga och svåra att motbevisa i domstolar. Vi rekommenderar därför att bolagen gör sin egen funktions- och riskanalys och korrigerar en eventuell felaktig vinstallokering.