Frias från skyldighet att betala skatt – döms för skattebrott!

I en dom som vunnit laga kraft slog kammarrätten fast att en företagare inte skulle betala skatt på provisionsutbetalningar till ett spanskt bolag. Två år senare dömdes företagaren för skattebrott av både hovrätten och Högsta domstolen avseende den skatt som kammarrätten befriat honom från att betala.

Beskattning prövades då Skatteverket ifrågasatt transaktioner

I en dom från kammarrätten i Göteborg 2014 prövades en företagares beskattning med anledning av att Skatteverket ifrågasatt avdrag som företagarens bolag hade gjort avseende provisionsersättningar. Ersättningarna hade utbetalats till en privatperson bosatt i Schweiz och till ett bolag i Spanien för att dessa förmedlat kunder och affärer till bolaget.

Skatteverket ifrågasatte transaktionerna och menade att företagaren istället skulle beskattas för de aktuella beloppen personligen, detta då man ansåg att transaktionerna inte motsvarades av verkliga affärshändelser och företagaren själv hade tillgodogjort sig medlen.

Kammarrätten friade företagaren från att betala skatt

Kammarrätten fann att det var mycket sannolikt att betalningen till privatpersonen i Schweiz inte motsvarades av något arbete som utförts för bolagets räkning och att företagaren av den anledningen skulle anses ha förfogat över medlen och han beskattades för det utbetalade beloppet. När det gällde betalningarna till det spanska bolaget undanröjde kammarrätten däremot Skatteverkets beslut att beskatta företagaren.

Kammarrätten anförde att ersättningarna till det spanska bolaget hade skett genom banköverföringar till det spanska bolaget och att merparten av medlen dessutom syntes ha kvarstannat på det spanska bolagets konto. Företagaren skulle därmed inte beskattas för de belopp som hade förts över till det spanska bolaget.

Prövning för skattebrott avseende samma transaktioner

Parallellt med prövningen av skattemålet ovan var samma provisionsutbetalningar i centrum i en annan domstolsprövning. Detta då företagaren utöver att ha beskattats också hade åtalats för grovt skattebrott avseende båda betalningarna, både den till privatpersonen i Schweiz och den som skett till det spanska bolaget.

I tingsrätten friades företagaren från skattebrott vad gäller utbetalningarna till det spanska bolaget men dömdes för skattebrott avseende betalningarna till privatpersonen i Schweiz. Åklagaren valde dock att överklaga tingsrättens dom.

Hovrätt och Högsta domstol dömde skattebrott

När hovrätten skulle ta ställning till åtalet hade kammarrätten i sin dom slagit fast att företagaren inte skulle betala någon skatt med anledning av utbetalningarna till det spanska bolaget. Kammarrättens dom hade dessutom vunnit laga kraft. Utgången i hovrätten syntes därmed given gällande betalningarna till det spanska bolaget.

Hovrätten kom dock fram till att företagaren skulle dömas för grovt skattebrott även avseende betalningarna till det spanska bolaget, detta då man ansåg att åklagaren haft fog för sin kritik av kammarrättens dom när det gällde kammarrättens påstående om att merparten av de överförda medlen hade kvarstannat på bolagets konto.

Företagaren överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen. Högsta domstolen beviljade prövningstillstånd vad gällde betalningarna till det spanska bolaget och i Högsta domstolen lade försvaret bland annat fram ett rättsutlåtande från en professor i straffrätt som ifrågasatte att hovrätten kunde döma företagaren till ansvar för skattebrott avseende den skatt som kammarrätten befriat honom från att betala.

Högsta domstolen meddelade den 4 november 2016 dom i målet. I domen fastställdes hovrättens dom och företagaren dömdes således för grovt skattebrott avseende även den skatt som kammarrätten befriat mannen ifrån att betala.

Kommentar

Undertecknade biträdde företagaren i kammarrätten. Företagaren har befriat oss från vår klientsekretess för att vi ska kunna berätta om hans fall.

Att en friande dom i ett skattemål, som dessutom vunnit laga kraft, kan komma att överprövas på det sätt som nu skett är häpnadsväckande. Detta inte minst om man därtill lägger att beviskraven för skattebrott får antas vara klart högre än de som gäller i själva skattefrågan. Med andra ord bör det rimligen vara klart svårare att bli dömd för skattebrott avseende en påstådd betalning än vad det är att bli dömd att betala skatt avseende densamma.

Konsekvensen av Högsta domstolens avgörande är att man som medborgare riskerar att bli dömd för skattebrott avseende en skatt som skattedomstolarna funnit att man inte är skyldig att betala. I detta fall innebar det att företagaren dömdes till ett fängelsestraff som just nu avtjänas.