Dispositionsrätt som grund för beskattning eller faktiskt nyttjande?

Den 20 mars 2024 meddelade Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) en dom avseende uttagsbeskattning i enskild näringsverksamhet och slog fast att beskattningen inte enbart kan grunda sig på dispositionsrätten till en tillgång, utan att det krävs ett faktiskt nyttjande för att uttagsbeskattning ska bli aktuellt. Läs om rättsfallet och hur det har lett till en skillnad i den skattemässiga hanteringen av dispositionsrätt mellan anställda och näringsidkare.

I rättsfallet ägde Y en näringsfastighet tillsammans med sin make. På fastigheten bedrivs en hästverksamhet som under 2017 omfattade 20 egna islandshästar. Skatteverket bedömde att hästverksamheten var en hobbyverksamhet och att den inte ingick näringsverksamheten. Som en följd av detta uttagsbeskattades makarna för 20 stallplatser på fastigheten. 

Y ansåg att beskattning endast kunde ske för de stallplatser som faktiskt hade nyttjats och inte för de stallplatser som stått tomma, då vissa av hästarna varit på lösdrift och vissa varit uppstallade hos annan. Detta till skillnad från Skatteverket som menade att dispositionsrätten till näringsverksamhetens stallplatser skulle utgöra grunden för beskattning. Marknadsvärdet på dispositionsrätten beräknades till ca 400 000 kronor. 

Överklagan till Förvaltningsrätten och Kammarrätten

Makarna överklagade Skatteverkets beslut till Förvaltningsrätten, som fann att Y skulle uttagsbeskattas för den fria dispositionsrätten för stallplatserna till samma belopp som Skatteverket hade beslutat. Y överklagade då till Kammarrätten som delade Förvaltningsrättens bedömning.

Beviljades prövningstillstånd i HFD

Y sökte och beviljades prövningstillstånd i HFD, som konstaterade att makarna ska uttagsbeskattas utifrån det faktiska privata nyttjandet av näringsfastigheten och inte enbart baserat på dispositionsrätten. Därför skulle makarna inte bli beskattade för de hästplatser som de av olika anledning inte nyttjade. HFD konstaterade att värdet på det privata nyttjandet inte var klarlagt och återförvisade målet i denna del till Skatteverket för fortsatt handläggning. 

HFD:s bedömning

I skälen för avgörandet anförde HFD att en delägare i ett fåmansaktiebolag kan förmånsbeskattas i inkomstslaget tjänst redan för möjligheten att nyttja bolagets tillgångar privat. I inkomstslaget näringsverksamhet beskattas privat nyttjande av näringsverksamhetens tillgångar genom uttagsbeskattning. Det framgår direkt av lagtexten att dispositionsrätt till en tillgång inte är tillräckligt för att uttagsbeskattning ska utlösas. Detta innebär också att det är det faktiska nyttjandet som ska ligga till grund för värderingen av uttaget. 

HFD fann att Y ska uttagsbeskattas utifrån det faktiska privata nyttjandet av näringsfastigheten och det därför var fel att lägga dispositionsrätten till grund för beskattningen. Det bör ankomma på Skatteverket att som första instans ta ställning till vad som utgör det faktiska nyttjandet och hur värdet av detta ska beräknas. 

PwC:s kommentarer

Det intressanta med HFD:domen är att man klargjort att rättsläget för uttag ur enskild näringsverksamhet inte får grundas enbart på grund av dispositionsrätten, utan att ett faktiskt privat nyttjande av tillgången krävs för att uttagsbeskattning ska ske. En enskild näringsidkare kan därmed inte beskattas enbart för att denne disponerar över en tillgång, såsom en båt eller ett fritidshus. 

Vi kan därmed konstatera att det numera föreligger en skillnad i beskattning mellan å ena sidan  anställda med inkomst av tjänst (vilket oftast inkluderar FÅAB-delägare) och å andra sidan enskilda näringsidkare. Förmånsbeskattningen är alltså inte skattemässigt neutral mellan olika företagsformer.. Detta visar sig också i Skatteverkets och underinstansernas beslut och domar om att beskatta för dispositionsrätten trots att det var fråga om enskild näringsverksamhet. 

Det är även tänkbart att det kan finnas tidigare felaktiga beslut från Skatteverket om att beskatta för dispositionsrätten i näringsverksamhet. Om så är fallet kan den näringsidkaren begära omprövning.

Eftersom det numera föreligger en skillnad i den skattemässiga hanteringen av dispositionsrätt mellan anställda och enskilda näringsidkare är frågan om lagstiftaren avsett detta?