Förväntad ökning av diskussioner kring fasta driftställen i Tyskland
I oktober 2014 godkände Förbundsrådet (Bundesrat) en förordning angående tillämpningen av armlängdsprincipen vid vinstallokering mellan huvudkontor och dess fasta driftställen.
Förordningen är bindande för såväl bolag som den tyska skatteförvaltningen och skattedomstolar. Förordningen tillämpas på räkenskapsår som påbörjas den 31 december 2014 eller senare.
Förordningen följer i grunden de principer OECD utfärdat. Vinstallokeringen ska ske i två steg för att säkerställa att vinster fördelas på ett korrekt sätt mellan ett huvudkontor och dess fasta driftställe. I ett första steg antas att ett fast driftställe är en separat enhet och transaktioner mellan det fasta driftstället och huvudkontoret ska identifieras. En allokering av tillgångar, möjligheter, risker, kapital- och affärstransaktioner till det fasta driftstället i förhållande till huvudkontoret är baserat på om avgörande funktioner är avhängigt individer ”significant people functions”.
I ett andra steg appliceras de tyska allmänna internprissättningsreglerna på de identifierade transaktionerna, vilka följer armlängdsprincipen.
Skattskyldiga har också en skyldighet att upprätta en vinstberäkning för sina respektive fasta driftställen. Vinstberäkningen skall upprättas i början av varje räkenskapsår för att sedan följas upp kontinuerligt under året och vid verksamhetsårets utgång.
Förordningen gäller även för en så kallad permanent representant. En permanent representant är en person som bedriver varaktig verksamhet åt ett företag och utifrån erhållna instruktioner såsom att:
1. avsluta eller förmedla kontrakt eller inhämta order, eller
2. upprätthålla ett varulager eller handha handelsvaror och göra leveranser från detta bestånd (§ 13 Abgabenordnung, Tyskland).
Kommentar
Definitionen permanent representant måste ses i ljuset av artikel 5 (5) OECD-MC (beroende agent). Definitionen är dock bredare än vad som av OECD betraktas som en beroende agent och kan därmed ge upphov till ett fast driftställe enligt dubbelbeskattningsavtalet mellan Tyskland och Sverige, det vill säga en person med fullmakt att sluta avtal för ett bolags räkning. Införandet av den nya förordningen innebär en ökad risk för att ett fast driftställe uppstått i Tyskland. Samtidigt måste dubbelbeskattningsavtalet mellan Tyskland och Sverige respekteras. Det är därför viktigt för skattskyldiga att komma ihåg att åberopa dubbelbeskattningsavtalet och dess snävare definition av när ett fast driftställe kan anses uppkomma, då dubbelbeskattningsavtalet har tolkningsföreträde.
Pär Magnus Wiséen
Pär Magnus Wiséen arbetar på skatteavdelningen på PwC:s kontor i Stockholm med internprissättning och frågor som uppstår i samband med omstruktureringar och förändringar inom större koncerner.
010-213 32 95
Lämna en kommentar