EU-domstolen underkänner svensk ränteavdragsregel

Den svenska regeln anses negativt särbehandla lån från utlandet jämfört med lån från svenska företag. Utgången i målet är inte helt oväntad och leder sannolikt till ett stort skattebortfall för staten.

Bakgrund

Målet rörde regler som gällde 2013-2018. Enligt den då gällande huvudregeln var ränteutgifter för en skuld till ett företag i intressegemenskapen inte avdragsgilla. Det fanns vid denna tidpunkt två undantag från huvudregeln. Det första var den så kallade “tioprocentsregeln” och det andra var den så kallade “ventilen” för affärsmässigt motiverade skuldförhållanden.

Målet handlade om “tioprocentsregeln” och det var således bara den regeln som EU-domstolen prövade.

• Enligt huvudregeln var ränteutgifterna avdragsgilla om den inkomst som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats med minst tio procent hos långivaren, om företaget bara skulle ha haft den inkomsten. Denna bedömning skulle göras som ett hypotetiskt test baserat på skattereglerna i den stat där långivaren hör hemma. 
• Det fanns dock ett undantag från huvudregeln. Avdrag kan ändå vägras för ränteutgifterna, trots att tioprocentsnivån uppnås, om det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit var att intressegemenskapen skulle få en väsentlig skatteförmån. 

Omständigheterna i målet var i korthet att ett svenskt dotterbolag i en fransk koncern under 2011 hade gjort ett koncerninternt aktieförvärv. Detta finansierades genom ett koncerninternt lån från ett franskt koncernbolag. Ränteinkomsterna kunde i Frankrike kvittas mot underskott. Även om den franska bolagsskattesatsen vid detta tillfälle översteg 30 procent nekade Skatteverket, förvaltningsrätten och kammarrätten ränteavdrag i Sverige med motiveringen att skuldförhållandet var huvudsakligen motiverat av skatteskäl. 

Om det franska koncernbolaget istället hade varit ett svenskt underskottsbolag hade avdrag för ränteutgifterna däremot medgivits. Skälet till detta är att två svenska bolag i bolagsstrukturen skulle ha kunnat utjämna sina resultat sinsemellan genom koncernbidrag. I en sådan situation hade samma resultat kunnat uppnås genom att utväxla koncernbidrag. I ett sådant fall skulle det dock inte vara fråga om ett skuldförhållande som skulle anses vara huvudsakligen motiverat av skatteskäl.

Frågan i målet var om denna skillnad i utfall var förenligt med EU-rätten eller inte.

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) beslutade i juni 2019 att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen i målet (C-484/19).  

EU-domstolens bedömning

EU-domstolen meddelade sin dom den 20 januari 2021 och det svenska bolaget vann processen i domstolen. 

EU-domstolen ansåg att ett nekat avdrag i den aktuella situationen inte var förenlig med etableringsfriheten, eftersom avdrag skulle ha medgivits i en helsvensk situation. Undantaget från tioprocentsregeln bedömdes utgöra ett hinder för etableringsfriheten och kunde inte rättfärdigas. De svenska reglerna får därför inte tillämpas i situationer som den som var föremål för prövning.

Målet skickas nu tillbaka till HFD som kommer att meddela dom i målet senare i år.

Våra kommentarer

Hittills har svenska domstolar inte ansett att de svenska reglerna varit i konflikt med EU-rätten, men den inställningen får nu revideras. Skatteverket har vägrat avdrag för koncerninterna ränteutgifter i ett betydande antal fall och med betydande belopp. Besluten har sällan ändrats efter prövning i svensk domstol. EU-domstolens bedömning kan därför innebära ett stort skattebortfall för svenska statens del under de år som reglerna har gällt. Under 2021 kan det nu vara möjligt för bolag att, med stöd av domen och HFD:s kommande avgörande i målet, begära omprövning av inkomstdeklarationer avseende beskattningsår 2015-2018, och flera företag kan säkert förväntas göra detta baserat på domen. 

Avgörandet från EU-domstolen baserades på etableringsfriheten. Den gäller inom EU/EES-området, eller närmare bestämt om både det svenska låntagande bolaget och långivaren, direkt eller indirekt, ägs av ett EU/EES-bolag. Något förenklat kan man säga att mot bakgrund av domen står det klart att det i sådana situationer inte är förenligt med etableringsfriheten att vägra avdrag för räntekostnader på skulder, om koncernbidragsrätt hade förelegat om det utländska långivande bolaget istället hade varit ett svenskt aktiebolag. Den situationen är mycket vanligt förekommande.

Domen från EU-domstolen rör enbart undantaget från tioprocentsregeln, dvs. de situationer där långivaren skulle ha beskattats med 10 procent eller mer för ränteintäkterna från Sverige. Mot bakgrund av det som sägs i domen är det vår bedömning att det är sannolikt att motsvarande bedömning också skulle kunna göras i de fall där avdragsrätten prövas mot den s.k. ventilen. 

Enligt vår bedömning bör de svenska reglerna även kunna prövas i förhållande till den fria rörligheten för kapital. Anledningen till detta är att HFD i ett rättsfall i december 2020 fann att ett företag kan anses vara i intressegemenskap med låntagaren enligt ränteavdragsreglerna trots att företaget inte (direkt eller indirekt) ägde en enda andel i låntagaren. Eftersom de svenska reglerna därför inte uteslutande är tillämpliga på situationer där det föreligger ett betydande eller bestämmande inflytande över låntagaren enligt den betydelse EU-domstolens hittills har tillagt detta begrepp tyder EU-rätten, enligt vår mening, på att även den fria rörligheten för kapital kan vara tillämplig. Om detta är fallet bör även ränteutgifter på skulder från bolag i s.k. tredjeland (dvs. stater utanför EU/EES) kunna prövas inom ramen för EU-rätten. Vi förväntar oss därför vidare processer avseende dessa situationer.