Skattemyndigheter i många länder ifrågasätter ofta nivån på kostnader för tjänster och utlägg som utförts, upphandlats och fakturerats ut samordnat från en centraliserad koncernintern tjänstetillhandahållare. I Italien har detta varit mer frekvent än i många andra länder. Det är glädjande att den italienska Högsta domstolen nu fastslagit att skattemyndigheten inte ska bedöma den affärsmässiga nyttan eller rättfärdigheten av affärsmässiga strategiska beslut vilka tagits av en koncern, i det avseendet kostnaderna faktiskt funnits och uppburits för det italienska bolagets räkning.
Bakgrunden till fallet (avgjort den 15 september 2017 i den italienska Högsta domstolen, mål nr 21405) var att koncernen valde att centralisera marknadsföringsarbetet och upphandlingen av annonsmaterial från det italienska koncernbolaget från att tidigare ha utförts lokalt av det italienska koncernbolaget. Efter endast ett år avbröts det koncerninterna tillhandahållandet av centraliserade marknads- och annonstjänster då nyttan inte ansågs tillfredsställande. I samband med att den koncerninterna avtalsrelationen avslutades bestämdes det att det italienska bolaget skulle bära ännu icke utförda, och till det italienska bolaget utfakturerade, annonskostnader vilka upphandlats avseende den italienska marknaden.
Den italienska skattemyndigheten upptaxerade det italienska bolaget baserat på att de utfakturerade kostnaderna belöpte på tjänster vilka redan utförts och fakturerats det italienska bolaget samt tillika under ett avtal som avslutats.
Domstolen fastslog att de fakturerade kostnaderna var avdragsgilla då de otvistigt utförts i samband med och under det tidigare avtalet. Enbart kostnadens storlek hade ökat och kostnadsökningen var reell och byggde på faktiska tredjepartskostnader.
Kommentar
Rättsfallet behandlar en konflikt inom beskattningsrätten. Dels den affärsmässiga rätten för en näringsidkare att fatta sina egna beslut och dels rimligheten i den ekonomiska effekten av dessa beslut, det vill säga rättfärdigas kostnaden av den affärsmässiga nyttan. Det senare ofta granskat i efterhand av skattemyndigheten.
Den italienska Högsta domstolen fastslår som princip att ifall en viss utgift är en kostnad både civilrättsligt och redovisningsmässigt då är den också generellt sett avdragsgill ur skattemässig synvinkel. Skattemyndigheters upptaxeringar bör, även om det anses finnas en disproportion mellan avdragsgilla kostnader och dess nytta, endast tillåtas i de fall där det även kan visas att utgifterna inte hör samman med den bedrivna affärsverksamheten. Ett i efterhand ”dåligt” affärsmässigt beslut, som lett till att nyttan av kostnaderna begränsats, ska inte leda till en begränsad skattemässig avdragsrätt, detta oaktat ifall kostnaderna initialt tagits centralt eller lokalt. Rättsfallet är intressant då motsvarande argument kring den lokala nyttan av centralt nedlagda kostnader är en återkommande invändning från skattemyndigheter i många länder, även ibland den svenska.
Lämna en kommentar