OECD släpper rapport om Amount B i Pillar One

OECD har publicerat en rapport om Amount B, en förenklad metod för att fastställa armlängdsprincipen för kvalificerande marknadsförings- och distributionsaktiviteter i Pillar One. Rapporten är tänkt att inkorporeras som en bilaga till Kapitel IV i OECD Transfer Pricing Guidelines som adresserar administrativa förfaranden (specifikt avsnitt E - “Safe harbours”). I det större perspektivet är rapporten en del av OECD:s tvåpelarlösning för att hantera skatteutmaningar från digitaliseringen, som även omfattar Pillar Two med globala minimiskatteregler.

Våra synpunkter

Vi välkomnar OECD:s rapport om Amount B i Pillar One, som är ett steg i rätt riktning för att öka förutsägbarheten, minska administrationen och stötta jurisdiktioner med begränsade resurser, vilket även bidrar till att på sikt stärka rättssäkerheten. Inclusive Framework har dock genom rapporten antagit en valfri metod för att prissätta vissa marknadsförings- och distributionsaktiviteter, en valfrihet som sannolikt tyvärr inte kommer att ge den förutsägbarhet som intressenter och marknadsaktörer hoppats på. 

Det återstår att se vilka länder som kommer att anta förenklingsmetoden i Amount B. En del av de farhågor som lyfts har adresserats under samrådsprocessen, men exempel över farhågor som kvarstår inkluderar bristande definitioner av vad som kan anses vara “low-capacity jurisdictions” och “qualifying jurisdictions”, men även mer tekniska reservationer mot pricing matrix och kontrollmekanismen av olika slag.

Sammantaget kan således en viss grad av disparitet i tillämpningen länder emellan vara att vänta, vilket kan innebära svårigheter att i närtid leverera på Amount B:s primära mål – förutsägbarhet, administrativ förenkling och rättssäkerhet. Skattebetalare med distributörer som kan falla inom ramen för Amount B bör i nuläget granska dessa nya regler, och utvärdera tillämpliga resultat, för att vara förberedda när reglerna träder i kraft.

Ta del av rapporten: Pillar One - Amount B

Bakgrund: OECD:s Pillar One och Pillar Two

OECD:s Inclusive Framework on BEPS (Base Erosion and Profit Shifting) består av över 130 länder som samarbetar för att modernisera det internationella skattesystemet. I oktober 2020 presenterade OECD en rapport om skatteutmaningar från digitaliseringen, som föreslog en tvåpelarlösning för att fördela beskattningsrätten länder emellan och på så sätt säkerställa en så rättvis skattebas som möjligt.

Utifrån den här kontexten syftar Pillar One till att ge jurisdiktioner där kvalificerande distributörer är aktiva (det vill säga marknadsjurisdiktioner) en större andel av de multinationella företagens vinst, baserat på deras närvaro och engagemang med kunder och användare, vilka ofta är verksamma i så kallade “low capacity jurisdictions” med i högre utsträckning bristande offentliga resurser.

Pillar One består av två andra delar utöver Amount B: Amount A och Amount C. Amount A är en ny fördelningsregel som ger marknadsjurisdiktioner en del av den återstående vinsten (residual profit) från automatiserade digitala tjänster och konsumentorienterade verksamheter. Amount C är en mekanism för att lösa eventuella tvister som uppstår från tillämpningen av Amount A och B.

Pillar Two syftar å sin sida till att införa en global minimiskatt för multinationella företag, för att motverka skatteplanering och skattekonkurrens. Pillar Two kan sägas bestå av fyra större delar: GloBE-reglerna (Global anti-Base Erosion), STTR-regeln (Subject to Tax Rule), UTPR-regeln (Undertaxed Payments Rule) och IIR-regeln (Income Inclusion Rule).

I oktober 2021 enades Inclusive Framework om en politisk överenskommelse om tvåpelarlösningen, som ska implementeras genom multilaterala avtal och anpassningar av nationella lagar.

Rapportens innehåll och rekommendationer

Rapporten introducerar två alternativ för jurisdiktioner att välja mellan när de applicerar den Amount B: ett bindande alternativ, där jurisdiktionen åtar sig att tillämpa den förenklade metoden för alla berörda transaktioner, eller ett frivilligt alternativ, där jurisdiktionen erbjuder skattskyldiga distributörer att välja den förenklade metoden som ett så-kallat safe harbor alternativ.

Rapporten definierar kvalificerande marknadsförings- och distributionsaktiviteter som sådana som inte innebär att distributören tar på sig betydande risker eller äger unika och värdefulla immateriella tillgångar. Rapporten utesluter vidare från den förenklade metoden bland annat transaktioner som involverar icke-materiella (non-tangible) varor, tjänster, råvaror och distributörer som utför väsentliga icke-distributionsaktiviteter.

Rapporten presenterar även en pricing matrix i form av en trestegsprocess med kriterier för att bestämma en omsättningsbaserad avkastning på försäljningen för distributörer. Denna återfinns i paragraf 47 i rapporten, vilken förväntas bli en central del i bedömningen och tillämpandet av Amount B. 

• Först identifieras distributörens branschgruppering (industry grouping) och faktorintensitet, som bestäms av andelen personal- och kapitalkostnader i förhållande till nettoomsättningen. 
• Sedan tilldelas distributören en målavkastning inom ett intervall från 1,5 procent till 5,5 procent, beroende på branschgruppering och faktorintensitet. 
• Slutligen justeras målavkastningen för kvalificerande jurisdiktioner som saknar tillräcklig data, med hjälp av ett kreditbetygsmått.

I anslutning till denna bedömning införs även en kontrollmekanism baserad på driftskostnader, som är avsedd att undvika orimliga resultat. Om distributörens driftskostnader under- eller överstiger ett visst tröskelvärde i förhållande till nettoomsättningen kan jurisdiktionen tillämpa en annan metod för att fastställa armlängdsprincipen.

Rapporten ger slutligen vägledning om dokumentationskrav, övergångsfrågor och rättssäkerhetsaspekter. Det rekommenderas att skattskyldiga som tillämpar den förenklade metoden ska inkludera information i sin Local file för att styrka att de uppfyller kriterierna för den förenklade metoden och att de har beräknat sin avkastning på försäljningen korrekt. Rapporten uppmanar också att jurisdiktioner ska tillåta skattskyldiga att anpassa sig till den förenklade metoden under en övergångsperiod, och att jurisdiktioner som inte tillämpar den förenklade metoden ska respektera dess utfall för och undanröja eventuell dubbelbeskattning enligt sina bilaterala skatteavtal.