Har du väntat länge på ett beslut från en myndighet?

Den 1 juli 2018 trädde en ny förvaltningslag i kraft. Det har i den nya förvaltningslagen införts ett nytt rättsmedel mot långsam handläggning. Om ett ärende inte har avgjorts inom sex månader finns det nu en möjlighet att lämna en skriftlig begäran om att det ska avgöras.

Enligt regeringen har det påvisats brister hos myndigheter när det gäller skyldigheten att handlägga ärenden så enkelt, snabbt och ekonomiskt som möjligt. Det finns mot bakgrund av detta starka skäl som talar för att en svensk lag bör innehålla generella bestämmelser som reglerar långsam handläggning samt stärker enskildas möjlighet till en effektiv prövning.

Utökad informationsskyldighet

Av den nya förvaltningslagen framgår att om en myndighet bedömer att avgörandet i ett ärende, där den enskilde parten är initiativtagare till ärendet, kommer att bli väsentligt försenat, ska den enskilde parten underrättas om detta. Informationsskyldigheten avser endast ärenden som en enskild part inlett det vill säga den gäller inte ärenden som myndigheter själv aktualiserar.

En sådan underrättelse ska även innehålla skälen för myndighetens bedömning. Enligt regeringen ska detta bland annat anges för att motverka onödig irritation över fördröjningen av handläggningen. Informationsskyldigheten gäller endast när myndigheten kan konstatera att ärendets avgörande kommer att försenas väsentligt. Vad som menas med väsentlig försening får avgöras mot bakgrund av bland annat ärendetyp och omständigheter i det konkreta fallet.

Skriftlig begäran om avgörande

Utöver utökad informationsskyldighet, framgår det även av den nya förvaltningslagen att en enskild part som inlett ett ärende vilket inte avgjorts i första instans inom sex månader, skriftligen kan begära att myndigheten ska avgöra ärendet. Från det att den skriftliga begäran kommit myndigheten tillhanda har myndigheten fyra veckor på sig att avgöra ärendet. Bedömer myndigheten att det inte är möjligt att avgöra ärendet ska myndigheten i ett särskilt beslut avslå begäran. Beslut om att inte avgöra ärendet kan överklagas och prövas i överinstans.

Enligt regeringen bör vid bedömningen om skälen för fördröjningen är hållbara göras mot bakgrund av bland annat om ärendet handlagts med den skyndsamhet som är motiverad och om eventuella avbrott i handläggningen kan anses godtagbara. En prövning ska göras med utgångspunkt i förhållandena i det enskilda fallet där hänsyn tas till ärendets art, omfattning och frågans komplexitet. Allmänna invändningar från myndigheten såsom arbetsanhopning och resursbrist bör normalt inte duga som förklaring till långa dröjsmål i handläggningen.

Kommentar

Vi har under längre tid noterat att handläggningstiden hos bland annat Skatteverket och Försäkringskassan blivit allt längre. Det är inte ovanligt att individer behöver vänta över sex månader för att erhålla bland annat socialförsäkringsintyg från Försäkringskassan. Långa handläggningstider skapar enligt vår mening onödig osäkerhet för individer samt kan i vissa fall även medföra ekonomiska konsekvenser för bolag och enskilda. Vår uppfattning bekräftas av förarbetena till den nya förvaltningslagen.

Vår förhoppning är att utökad informationsskyldighet vid fördröjd handläggning ska medföra att enskilda personer och företag i större utsträckning hålls uppdaterade samt att den nya lagen ger myndigheterna ett incitament till att själva påskynda sin handläggning. Detta eftersom informationsskyldigheten i sig medför arbete för myndigheten, det vill säga i vissa fall kan det vara mindre resurskrävande att avgöra ärendet, än att skicka ut information om dröjsmål.

En tidsgräns om sex månader är vanligt förekommande i andra länders system vid talan om långsam handläggning. Mot bakgrund av detta anser vi att tidsgränsen i och för sig är rimlig men att sex månader i många fall är en allt för lång handläggningstid för ett beslut.

Exempel på en sådan situation kan vara då en anställd inom ett svenskt bolag sänds ut och arbetslandet kräver ett giltigt socialförsäkringsintyg (A1-intyg) som visar att individen tillhör svensk socialförsäkring för att överhuvudtaget få arbeta i det andra landet eller för att inte riskera dryga böter. Taget i beaktande att beslut om internationella förflyttningar sällan beslutas tidigare än sex månader innan avresa riskerar långa handläggningstider att påverka svenska bolag och dess anställda negativt när det gäller internationell mobilitet samt medföra oönskade ekonomiska konsekvenser. Mot bakgrund av detta hade vi gärna sett en kortare tidsgräns.