Ska ett bolags verksamhet bedömas separat eller som en helhet?

Ett bolags internprissättning justerades efter att Skatteverket bedömt att nyförsäljningen och serviceverksamheten inte kunde bedömas som separata verksamheter. Istället menade Skatteverket att verksamheterna skulle bedömas som en helhet och justerade internpriserna därefter – kammarrätten höll med och fastställde Skatteverkets beslut.

Inledning

Bolaget hade bedömt att verksamheten bedrevs i två separata verksamhetsgrenar, och den uppdelningen hade legat till grund för bolagets internprissättning. Skatteverket var av en annan uppfattning och menade att verksamhetsgrenarna skulle bedömas som en helhet, med följden att internprissättningen inte var armlängdsmässig. Även i frågor om val av prissättningsmetod och tillämpning av jämförelsestudier hade Bolaget och Skatteverket olika uppfattningar.

Sammanfattningsvis togs tre frågor upp i kammarrätten:

1. Skulle armlängdsmässigheten bedömas gemensamt för nyförsäljningen och serviceverksamheten, eller skulle nyförsäljningen bedömas separat?
2. Vilken prissättningsmetod skulle användas vid bedömningen av armlängdsmässigheten?
3. Skulle bedömningen av armlängdsmässigheten baseras på jämförelsestudiens hela intervall, eller skulle den begränsas till interkvartilspannet?

Bakgrund

Under de granskade åren bedrev Bolaget försäljning av nya maskiner och reservdelar (”nyförsäljning”) samt service- och reparationsverksamhet, inklusive försäljning av begagnade maskiner (”serviceverksamheten”). Bolaget presenterade inte en egen jämförelsestudie under processen, istället användes en jämförelsestudie gjord av Skatteverket.

Nyförsäljningen stod för cirka 70 procent av omsättningen och det var enligt Bolaget enbart nyförsäljningen som gav upphov till koncerninterna transaktioner, det vill säga inköp av nya maskiner och reservdelar. Bolaget hade sedan starten visat upp stora förluster och verksamheten hade finansierats med aktieägartillskott. Serviceverksamheten bedrevs enligt Bolaget helt självständigt från nyförsäljningen. Enligt Bolaget visade nyförsäljningen ett positivt resultat medan serviceverksamheten redovisade förluster - förluster som på totalen gav negativa resultat. Skatteverket ansåg däremot att nyförsäljningen och serviceverksamheten var tätt sammankopplade och därför måste hela Bolagets resultat bedömas.

För att sätta internpriserna hade Bolaget använt Resale Purchase Price Method (”RPM”), alternativt Comparable Uncontrolled Price Method (”CUP”). Som stöd för att RPM borde användas hänvisade Bolaget till OECD Guidelines, i vilka det står att RPM är lämpligt när varor säljs vidare utan ytterligare förädling. Vid användning av RPM skulle Bolaget ha uppnått en tillräcklig bruttomarginal jämfört med jämförelsebolagen i Skatteverkets jämförelsestudie (se mer nedan). Alternativt ansåg Bolaget att CUP stödde deras prissättning eftersom Bolaget tillämpade samma prissättning som när försäljningen tidigare hade hanterats av ett externt bolag.

Skatteverket menade å andra sidan att Bolaget borde ha använt Transactional Net Margin Method (”TNMM”) med Return of Sales (”ROS”) som Profit Level Indicator. Skatteverket menade att TNMM var mer lämplig än RPM, eftersom TNMM är mindre känslig för skillnader i funktioner. Som stöd för att CUP inte kunde användas menade Skatteverket att det var för stora skillnader mellan Bolaget och det tidigare externa bolaget.

Skatteverkets jämförelsestudie innehöll sju jämförelsebolag. Bolaget menade att samtliga jämförelsebolag skulle anses vara tillräckligt jämförbara och därför borde hela intervallet bedömas vara armlängdsmässigt. Bolaget framhöll även att för att använda interkvartilspann skulle antalet jämförelsebolag enligt OECD Guidelines vara betydande (sizeable). Skatteverket hävdade å andra sidan att interkvartilspannet skulle användas eftersom det var stora skillnader mellan jämförelsebolagens ROS.

Domstolen

Kammarrätten delade Skatteverkets bedömning att verksamhetsgrenarna inte kunde anses vara självständiga. Slutsatsen baserades på att majoriteten av Bolagets intäkter var hänförliga till nyförsäljning, och att därmed skulle servicefunktionen anses vara en stödfunktion till nyförsäljningen.

Även vad gäller val av metod gick kammarrätten på Skatteverkets linje och slog fast att TNMM var den mest lämpliga metoden. Varför RPM inte kunde användas förklaras inte närmare, och vad gäller CUP slog kammarrätten (FR) fast att den tidigare externa parten och Bolaget inte var tillräckligt jämförbara.

Kammarrätten fortsatte på den inslagna vägen och gick även i den sista frågan på Skatteverkets linje, det vill säga att det var motiverat att använda interkvartilspannet istället för hela intervallet. Domstolen noterade att det kunde ifrågasättas om sju jämförelsebolag var tillräckligt för att använda interkvartilspannet, men att bedömningen måste göras baserat på omständigheterna i det aktuella fallet. Sedan framhöll kammarrätten att de stora skillnaderna mellan de sju jämförelsebolagen var tillräcklig grund för att använda interkvartilerna.

Kommentar

Frågan om olika verksamhetsgrenar ska bedömas separat eller som en helhet är intressant, och vi tror att den kommer att aktualiseras mer och mer i och med att efterförsäljning blir en allt viktigare del av affärsmodellen. I situationer likt den prövade är det viktigt att göra en noggrann funktionsanalys för att tydligt säkerställa hur värdekedjan ser ut, och ifall verksamheterna är nära sammankopplade eller bedrivs fristående från varandra.

Gällande den andra frågan ligger Skatteverkets och kammarrättens slutsatser i linje med vår bedömning - för en så kallad lågriskdistributör är oftast TNMM/ROS den mest lämpliga prissättningsmetoden, och dessutom en metod som accepteras av de flesta skattemyndigheter. Det bör dock påminnas att ifall tillförlitlig data finns kring marknadspris ska denna också användas.

Den sista frågan, gällande interkvartilspann eller fullt intervall har aktualiseras i ett par domar den senaste tiden. Det är därför inte överraskande att kammarrätten ansåg att interkvartilspannet skulle användas. Om detta är korrekt kan däremot diskuteras, att sju jämförelsebolag knappast kan anses vara betydande skulle få argumentera emot. Kammarrätten utvecklade inte sitt resonemang, utan gick helt på Skatteverkets argumentation, det vill säga de stora skillnaderna medförde att det var korrekt att använda interkvartilspannet. Argumentationen framförd av Skatteverket saknar stöd i OECD Guidelines, särskilt eftersom det uttryckligen står att statistiska metoder, såsom interkvartiler eller andra percentiler kan användas ”…if the range includes a sizeable number of observations…” (punkt 3.57). Det viktiga är alltså if, det är en tydlig indikation på att det krävs sizeable (betydande) för att använda interkvartilspann. Å andra sidan är domen i linje med tidigare avsteg från OECD Guidelines, och det får anses vara mer regel än undantag att skattemyndigheter använder interkvartilspann.