ESG:s påverkan på internprissättning

Internprissättning syftar till att fastställa prissättningen av transaktioner mellan närstående parter, med hänsyn till jämförbara transaktioner mellan oberoende parter på den öppna marknaden. I takt med att oberoende parter börjar beakta ESG-överväganden i sina affärsrelationer är det naturligt att sådana överväganden också bör beaktas vid tillämpning av regler inom internprissättningen. Den ökade betydelsen av frågor som rör ESG och hållbarhet väcker tankar hur dessa aspekter kan integreras i internprissättningen.

ESG som värdeskapare

Utgifter som multinationella företag ådrar sig för ESG-ändamål kan betraktas som en ren efterlevnadskostnad. Emellertid speglar betoningen på genomförandet av ESG-initiativ tron att ESG-förbättringar har tillräckligt värde för att motivera de efterlevnads- och andra kostnader som uppstår i samband med deras framtagande. Med detta perspektiv kan man säga att ESG kan driva värdeskapande. Även om detta kan verka långsökt för vissa, kan vi se på historien och behandlingen av andra rapporteringsnormer - såsom finansiell rapportering - som vägledande för hantering av ESG-initiativ idag.

Historisk kontext: Normernas utveckling

För att förstå ESG:s roll kan det vara värdefullt att dra paralleller till den historiska utvecklingen av affärsstandarder. När finansiella rapporteringsstandarder först introducerades fanns det en viss motvilja hos vissa användare. Denna motvilja kan ha grundats i en rädsla för att uppgifterna skulle kunna avslöja konkurrenshemligheter, strategiska svagheter eller attrahera oönskad granskning från myndigheter.

Dessa farhågor övervanns så småningom genom de fördelar som ökad transparens tillför, som exempelvis förtroende hos investerare, balanserad reglering och ett ökat förtroende för det kommersiella systemet i stort. Förekomsten av sådana regleringar ger investerare trygghet i att den information deras beslut grundar sig på är rättvis, sann och korrekt, samt granskad av oberoende revisorer som följer etiska standarder.

ESG som en vidareutveckling och omformulering av värderingar

Exemplet med finansiell rapportering som beskrivs ovan förutsätter att användarna av rapporterna har vissa värderingar: en övertygelse om att den objektiva informationen som rapporterna tillhandahåller, och som granskas av oberoende revisorer, är tillräckligt värdefull för att motivera de tillhörande kostnader som uppstår årligen vid framtagandet av sådan information. På liknande sätt speglar implementeringen av ESG-regler tron på att förbättringar inom hållbarhetsrapportering, social praxis eller en mer holistisk form av bolagsstyrning är värdefulla nog för att rättfärdiga ökade kostnader som uppstår i samband med genomförandet av sådana regler.

ESG-rapportering och tillhörande praxis har potential att utvecklas till att bli normen, på samma sätt som finansiell rapportering tidigare gjorde. Många av de värderingar som ESG bygger på är inte helt nya, utan snarare en vidareutveckling och omformulering av värderingar som redan finns i befintliga redovisningsstandarder. Till exempel har miljöfrågor tidigare till viss del hanterats inom ramen för redovisning av eventualförpliktelser enligt IAS 37, där miljösaneringsåtaganden ska redovisas i de finansiella rapporterna. Sociala aspekter har också beskrivits genom kraven på avslöjanden i finansiella rapporter, i enlighet med tillämpliga lagar. När det gäller bolagsstyrning har säkerhet givits då de finansiella rapporterna granskats av oberoende revisorer. 

Internprissättning, ESG och finansiell rapportering

Hur behandlar internprissättning finansiell rapportering som ett värdeskapande element i ett företags affärsaktiviteter? Under vilka omständigheter skulle tredje parter ersätta varandra för hanteringen av ESG-risker, vare sig det gäller varumärket, efterlevnad av regler, operationella eller andra ESG-relaterade risker?

Från ett internprissättningsperspektiv kan hållbarhetsrapportering, som blir obligatorisk när vissa tröskelvärden överskrids på koncernens konsoliderade nivå, betraktas som en “aktieägarkostnad” snarare än en tjänst som tredje part skulle betala under marknadsmässiga villkor. Däremot, om koncernens ledning använder resurser för att fatta beslut om ESG-frågor som gynnar hela koncernen, exempelvis som ett marknadsföringsverktyg eller för att tillgodose investerarnas krav, kan det argumenteras att detta ger en nytta till andra koncernbolag som skulle behöva kompenseras på ett sätt som är förenligt med armlängdsprincipen.

I båda scenarierna kan det ursprungliga ESG-värdet fastställas genom att analysera vikten av ESG för ett multinationellt företag i sin helhet, utan att gå in på de specifika funktionella profilerna för de enskilda enheterna. Detta ESG-värde, tillsammans med andra värdedrivare inom koncernen, bidrar sedan till att utforma en lämplig internprissättningspolicy för den multinationella koncernen.

Slutsats

Genom att undersöka hur finansiell rapportering har utvecklats över tid kan vi se likheter med den framväxande betydelsen av ESG-rapportering. Precis som finansiella upplysningar har blivit en integrerad del av företags transparens och förtroende hos investerare, kommer ESG-rapportering sannolikt att gå samma väg. 

I takt med att vikten och värdet av ESG blir standardpraxis bland oberoende parter, kommer det bli nödvändigt att beakta ESG vid prissättningen mellan närstående företag. För det krävs en fördjupad förståelse för ESG och dess roll.

Vill ni diskutera dessa frågor vidare tveka inte att höra av er till Oisin Challoner eller Amanda Ivansson.