Datacentertjänster utgör inte uthyrning av fast egendom eller tjänster med anknytning till fast egendom

EU-domstolen har i ett avgörande den 2 juli 2020 i mål C-215/19 funnit att datacentertjänster (så kallad co-locationstjänst) inte utgör en sådan uthyrning av fast egendom som omfattas av undantaget från skatteplikt och att datacentertjänsten inte heller utgör tjänster med anknytning till fast egendom. Den svenska Högsta förvaltningsdomstolen har i två tidigare domar kommit till motsatt slutsats.

Målet avsåg en nätoperatör för trådlösa kommunikationsnät vars verksamhet även omfattade utveckling av telekommunikationsnät och nätinfrastruktur. Bolaget erbjöd bland annat datacentertjänster till andra aktörer som använder sina egna servrar för att tillhandahålla datatrafikanslutningar till sina kunder. De datacentertjänster som bolaget erbjöd innefattade tillhandahållande av ett apparatskåp utrustad med en dörr som kunde låsas, elektricitet och tjänster för att säkerställa att servrarna används under optimala förhållanden, såsom övervakning av temperatur och fukt, kylning, övervakning av avbrott i elförsörjning med mera.

EU-domstolen uttalar bland annat i målet att begreppet “uthyrning av fast egendom” ska tolkas restriktivt eftersom det innebär avsteg från den allmänna principen att moms ska tas upp på varje tillhandahållande av tjänster från en beskattningsbar person som sker mot ersättning. Vidare uttalar domstolen att det är “den passiva karaktär som uthyrning av fast egendom” har, som motiverar att en sådan transaktion undantas från momsplikt och att undantaget inte omfattar en verksamhet som inte enbart utgör ett passivt tillhandahållande av fast egendom utan innefattar även en rad kommersiella åtgärder från ägarens sida. Tillämpat på det aktuella målet konstaterar domstolen att de i målet aktuella tjänsterna som Bolaget erbjöd inte begränsade sig till att passivt ställa en yta till förfogande för sina kunder. Kundernas apparatskåp ansågs inte heller ha installerats på ett sådant sätt att de utgjorde en integrerad del av byggnaden. 

Kommentar

Högsta förvaltningsdomstolen har i två tidigare avgöranden funnit att co-locationtjänster, dvs. upplåtelse av så kallad serverrack i en datorhall, avser en sådan upplåtelse av utrymme som omfattas av undantaget från moms för fastighetsuthyrning (HFD 2008 not. 48 och HFD 2016 ref. 75). Enligt vår bedömning kan Högsta förvaltningsdomstolens bedömning av tjänsten efter EU-domstolens nu aktuella avgörande inte längre anses vara gällande rätt. 

Bedömningen av om en tjänst ska vara momspliktig eller inte ska naturligtvis inte skilja sig åt i de olika medlemsländerna utan vara konsekvent, inte minst med hänsyn till konkurrensneutraliteten. Vår uppfattning är därför att EU-domstolens avgörande fortsättningsvis måste beaktas fullt ut vid tillämpningen i svensk rätt och att co-location, även i Sverige, måste ses som en huvudregelstjänst ur ett momsperspektiv och inte som en tjänst avseende uthyrning av fastighet.