Konferensresa har ansetts utgöra skattepliktig förmån

Kammarrätten går på Skatteverkets linje i fråga om förmånsbeskattning och skattetillägg i ett mål kring en konferensresa. De anställda som deltagit ska beskattas på värdet av konferensresan och arbetsgivaren ska betala sociala avgifter på värdet av konferensresan. Såväl anställda som arbetsgivare påförs även skattetillägg. I avgöranden den 17 mars 2023 får vi ta del av hur kammarrätten resonerar kring hur utformningen av en obligatorisk resa med jobbet kan påverka anställdas skattepliktiga inkomst och arbetsgivarens underlag för sociala avgifter.

Bakgrund

Ett bolag i byggbranschen har under 2017 anordnat en konferensresa till New York för sina anställda. Skatteverket menar att det har varit fråga om en konferens där inslagen av nöje och rekreation varit klart övervägande i förhållande till de anställdas arbetsinsatser under resan. Bolaget har inte redovisat förmånsvärdet av resan i kontrolluppgifterna till Skatteverket och den anställde har heller inte tagit upp förmånsvärdet i sin inkomstdeklaration. Skatteverket menar därför att oriktig uppgift har lämnats av båda parter och arbetsgivardeklaration respektive inkomstdeklaration ska ökas med förmånsvärdet och skattetillägg ska påföras.

Kammarrättens avgörande

Kammarrätten inleder med att konstatera att en konferensresa med mindre inslag av nöje normalt inte medför förmånsbeskattning. Förmånsbeskattning kan däremot bli aktuellt när nöjesinslagen har en framträdande roll under resan. Vid genomgång av resans schema framgår att konferensdagarna innehållit både aktiviteter relaterade till bolagets verksamhet och renodlade nöjesaktiviteter. 

Kammarrätten konstaterar vidare att trots att flera av de schemalagda konferensaktiviteterna får anses ha varit av sådant slag att bolaget haft nytta av dem måste det vid en samlad bedömning anses vara så att “de planerade inslagen av rekreation (...) klart överstigit konferensaktiviteterna som istället får anses ha varit av begränsad omfattning”.

Den anställde menar, i enlighet med sin arbetsgivare, att eftersom bolaget är verksamt inom byggbranschen har valet av resmål motiverats av att New York är intressant ur ett byggnadsperspektiv. Kammarrätten poängterar dock att bolaget inte behövt åka till just New York för att genomföra konferensaktiviteterna och konstaterar att resmålet främst tycks ha valts utifrån möjligheterna till rekreation. 

Kammarrätten tar även i beaktande att resan ägt rum fredag till måndag  och att de anställda tagit ut semesterdagar för att kunna delta på konferensen. Detta trots att resan enligt den anställde och arbetsgivaren varit obligatorisk för samtliga anställda. 

Avseende skattetillägget konstaterar kammarrätten kortfattat att skattetillägg ska påföras eftersom den anställde borde ha tagit upp förmånsvärdet i sin deklaration. Skatteverkets handläggningstid har dock varit oskäligt lång varför skattetillägget ska sättas ned till hälften. 

Domen är inom två månader fortfarande möjlig att överklaga till Högsta förvaltningsdomstolen.

Kommentar

Kammarrättens dom förtydligar dels vikten av att konferensresor som bekostas av arbetsgivare måste ha en tydlig karaktär av arbetsresa och dels att valet av resmål måste kunna motiveras av en tydlig koppling till bolagets verksamhet för att vara skattefri för de anställda och inte utgöra grund för sociala avgifter för arbetsgivaren. Detta är särskilt viktigt vid avlägsna platser eller populära turistmål. Med anledning av denna dom finns det särskild anledning att i samband med planeringen av en konferens verkligen säkerställa och underbygga den tjänsterelaterade nyttan, val av aktiviteter under fritiden och plats för konferens.

Att konferenser och liknande resor måste innehålla en betydande andel aktiviteter kopplade till de anställdas arbete är i sig ingen nyhet. Skatteverket är sedan tidigare tydlig med att minst sex timmar per dag ska innehålla effektivt och relevant arbete under en konferensresa för att den ska vara skattefri för de anställda och avdragsgill för arbetsgivaren. Det kan noteras att kammarrätten inte gått närmare in på bolaget och den anställdes beräkningar av hur stor del av resan som innefattat arbetsrelaterade uppgifter utan istället gjort en sammantagen bedömning av resan som helhet, det vill säga restid, rekreationsaktiviteter och tjänsterelaterat arbete som skett och därigenom funnit att en övervägande del av resan varit rent nöje. Vidare kan vi konstatera att det faktum att en arbetsgivare menar att en resa är obligatorisk och bedömer den som skattefri inte nödvändigtvis innebär att anställda kan låta bli att inkludera information om eventuella konferenser man deltagit på i sina inkomstdeklarationer.

Rent praktiskt kan det bli svårt för anställda att veta hur de ska redovisa detta i sin inkomstdeklaration i de fall de vill vara säkra på att undvika skattetillägg, trots att deras arbetsgivare inte redovisat något förmånsvärde i arbetsgivardeklarationen till Skatteverket. Arbetsgivare står också inför liknande utmaningar - är det nu bäst att inkludera ett öppet yrkande där man informerar om konferenser samt argumenterar för att denna bör anses avdragsgill ur ett inkomstskatteperspektiv och inte utgöra underlag för sociala avgifter i form av skattepliktig förmån? Detta skulle sannolikt innebära att många personer och arbetsgivare hamnar i eventuellt långdragna handläggningsprocesser hos Skatteverket i syfte att vara “på den säkra sidan” när det kommer till skattetillägg. Ett öppet yrkande är ju också svårt att säkerställa att det verkligen fullgör sitt syfte då det krävs väldigt heltäckande information för att risken för skattetillägg ska undanröjas.

Vi på PwC har lång erfarenhet av att bistå både företag och privatpersoner i situationer som liknar den i kammarrättens dom och kan bistå med rådgivning vid osäkerhet kring hur olika förmånssituationer ska hanteras.