Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i en färsk dom den 19 maj 2026 slagit fast att Skatteverket saknade grund för att med stöd av korrigeringsregeln justera upp ett svenskt koncernbolags resultat med ett belopp som motsvarar ett skadestånd som bolaget betalat till en svensk elleverantör. Domen belyser vikten av att bedöma riskfördelning utifrån en helhetsbild av koncernens affärsmodell – och sätter gränser för hur korrigeringsregeln kan tillämpas.
Bakgrund
Kubikenborg Aluminium AB (Kubal), ett bolag i den internationella Rusal-koncernen, driver en fabrik för framställning av primäraluminium i Sverige. Verksamheten bygger på ett omvandlingsavtal med det närstående bolaget RTI Limited (med skatterättslig hemvist i Jersey), enligt vilket Kubal tar emot råmaterial, förädlar det och levererar tillbaka den färdiga produkten mot ersättning för sina kostnader plus ett påslag om sex procent.Kubal hade ett elavtal med Vattenfall för åren 2008–2016, som med tiden blev oförmånligt jämfört med marknadspriset på el. I februari 2016 sa Kubal upp avtalet i förtid – efter samråd med koncernmodern United Company Rusal Plc (Rusal) – och ådrog sig ett skadestånd till Vattenfall om cirka 211 miljoner kronor. Kubal kompenserades genom ett ovillkorat aktieägartillskott från Rusal om cirka 204 miljoner kronor.
Rättsliga frågor
Skatteverket beslutade att med stöd av korrigeringsregeln i 14 kap. 19 § inkomstskattelagen höja Kubals resultat med ett belopp motsvarande det avdragna skadeståndet. Myndighetens resonemang byggde på att Rusal – inte Kubal – borde anses ha burit risken för elavtalet, bland annat med hänvisning till den moderbolagsgaranti som var en förutsättning för avtalets tillkomst. Skatteverket menade att en oberoende part aldrig skulle ha accepterat att bära risken för skadeståndet utan resultatmässig kompensation. Kubal påfördes även skattetillägg. Både förvaltningsrätten och kammarrätten avslog Kubals överklaganden.HFD:s bedömning
HFD konstaterade inledningsvis att det faktum att Kubal sa upp elavtalet efter samråd med Rusal och ersattes genom ett aktieägartillskott utgjorde villkor i en transaktion som kan prövas enligt korrigeringsregeln – även utan ett formligt avtal. Domstolen betonade dock att riskfördelningen måste bedömas utifrån en bred helhetsbild av koncernens affärsmodell.HFD konstaterade att omvandlingsavtalet var tecknat mellan koncernbolaget RTI Limited och Kubal och att det därför var RTI som skulle ersätta Kubal för kostnader relaterat till omvandlingsavtalet inklusive samtliga elkostnader, oavsett hur stor dessa var. Det var därmed RTI – och inte moderbolaget Rusal – som fick både upp- och nedsidan av elavtalet med Vattenfall. Risken för elavtalet ansågs primärt ha burits av RTI och endast sekundärt av Rusal.
Avgörande var att Skatteverket inte hade påstått att omvandlingsavtalet med RTI var felprissatt eller att skadeståndskostnaden borde ha ersatts av RTI. Att koncernens samlade elkostnader minskade till följd av uppsägningen var enligt HFD inte detsamma som att en inkomst hade förts över från Kubal till Rusal i den mening som avses i korrigeringsregeln. Således, uppsägningen av elavtalet innebar inte att en inkomst hade förts över från Kubal till Rusal i den mening som avses i korrigeringsregeln. Underinstansernas avgöranden upphävdes.
Kommentar
Domen tydliggör att Skatteverket vid tillämpning av korrigeringsregeln måste identifiera rätt motpart och rätt transaktion. HFD:s betoning av en helhetsbedömning av koncernens affärsmodell – inklusive riskfördelningen i omvandlingsavtalet – visar dock att enskilda transaktioner inte endast kan bedömas isolerat.
Skatteverket hade, i vart fall implicit, accepterat bolagets bedömning av att omvandlingsavtalet var armlängdsmässigt. HFD:s uppfattning tycks dock vara att RTI borde ha räknat in skadeståndskostnaden som en del i tillverkningskostnaderna på samma sätt som elkostnaderna. En sådan tolkning framstår också som rimlig med tanke på hur skadestånd vid avtalsbrott traditionellt hanteras inkomstskattemässigt.
Om ett avtal bryts av kommersiella skäl (vilket var ostridigt i detta mål) så är kostnaden normalt att anse som en del av bolagets allmänna omkostnader och därmed avdragsgill vid beskattningen. Kostnaderna för skadeståndet hade alltså en direkt koppling till aluminiumproduktionen. Ett bolag som avtalat ersättning för sina tillverkningskostnader skulle troligtvis inte ha dragit på sig ett stort skadestånd för att sänka elkostnaderna när dessa ändå ersattes fullt ut vid beräkningen av omvandlingsersättningen.
Det är i sammanhanget intressant att konstatera att Skatteverket inledningsvis tycks ha argumenterat för att just RTI var den motpart justeringen skulle ske mot, men ändrat sig i ett senare skede.
Det kan också tilläggas att Skattverket normalt sett och baserat på praxis är mycket restriktiva med att tillåta att felprissatta transaktioner kan kvittas mot andra felprissatta transaktioner om det inte sker inom samma kontraktsförhållande. Om Skatteverket hade fortsatt på linjen att RTI var den rätta motparten är det möjligt att utgången hade blivit en annan.
Vi kan också konstatera att målet dragit ut på tiden. Skatteverkets beslut fattades i april 2022, det vill säga ca fem år efter bolagets deklaration och rättsprocessen har därefter tagit drygt fyra år. Redan i Skatteverkets inledande beslut sattes skattetillägget ned till hälften på grund av lång handläggningstid.
Länk till domen: Högsta förvaltningsdomstolens dom, mål nr 1334‑25
