Tre nya avgöranden tyder på att gränsen för vad som ska behandlas som ränta enligt ränteavdragsbegränsningsreglerna är snävare än vad Skatteverket har hävdat. Särskilt rådgivningskostnader, kreditvärderingskostnader och vissa andra kringkostnader kan behöva analyseras på nytt. För företag kan det påverka både den löpande hanteringen och bedömningen av tidigare beskattningsår. Senare i år kommer Högsta förvaltningsdomstolen att ge mer vägledning.
Ränteavdragsreglerna – vad ska hanteras som ränta?
Förutom vanlig ränta omfattar den skattemässiga räntedefinitionen även “andra utgifter för kredit”, det vill säga kostnader som har ett tillräckligt direkt samband med anskaffandet av lånat kapital. Sedan ränteavdragsbegränsningarna trädde i kraft den 1 januari 2019 har begreppet "andra utgifter för kredit" varit en återkommande stridsfråga i svensk skatterätt. Skatteverket har drivit en bred tolkning av räntedefinitionen, men tre avgöranden tyder på att domstolarna drar snävare gränser. Här går vi igenom vad avgörandena säger.
Kammarrätten drar gränsen för vad som är ränta
I maj 2026 meddelade kammarrätten dom i ett mål där Skatteverket ville få ytterligare utgifter – bland annat avgifter för att lösa ett låneavtal i förtid, avgifter för att upprätta agentfunktioner samt kostnader för extern juridisk rådgivning – klassade som ränteutgifter. Myndighetens principiella linje var att alla utgifter som är nödvändiga för att anskaffa lånat kapital utgör andra utgifter för kredit.
Kammarrätten ansåg att det inte bör fästas alltför stor vikt vid vem en utgift har betalats till. Det avgörande är i stället hur stark koppling utgiften och motprestationen har till anskaffandet av lånat kapital, alltså om motprestationen varit direkt nödvändig för kapitalanskaffningen. Mot den bakgrunden avslog kammarrätten Skatteverkets överklagande i samtliga delar. Avgifter för juridisk rådgivning till externa advokatbyråer ansågs ha en alltför svag koppling till kapitalanskaffningen och sågs i stället som typiska kringkostnader.
Kammarrätten bedömde inte heller att avgifter för genomlysningar av bolagets verksamhet hade en sådan direkt koppling att de utgjorde andra utgifter för kredit.
Kammarrätten godtog däremot att en så kallad arranger fee (avgift till den bank som arrangerade låneavtalet) utgjorde andra utgifter för kredit. Enligt domstolen hade både ersättningen och den prestation som banken utförde ett omedelbart samband med och var direkt nödvändiga för anskaffandet av kapital. Bolaget framhöll att den bank som tog ut avgiften inte själv hade agerat långivare, utan bara tillhandahöll en tjänst i form av att arrangera lånefaciliteten mellan bolaget och de långivande bankerna. Men det saknade betydelse, menade kammarrätten.
Skatterättsnämnden säger nej till commitment fee och rådgivarkostnader
I januari 2026 meddelade Skatterättsnämnden ett förhandsbesked som direkt rörde frågan om commitment fees. Ett bolag ville inför ett planerat förvärv få klarhet i om commitment fee enligt ett tilltänkt avtal om flexibel kreditfacilitet utgjorde andra utgifter för kredit, samt om vissa rådgivningskostnader till en extern advokatbyrå omfattades av räntedefinitionen.
Skatterättsnämnden fann att såväl commitment fee som rådgivarkostnader föll utanför definitionen av ränta. Vi har tidigare sammanfattat avgörandet, läs vår artikel på Tax matters: Vad är annan utgift för kredit? SRN går på sökandens linje
Förhandsbeskedet har överklagats, och Högsta förvaltningsdomstolens dom väntas komma innan sommaren eller i början av hösten.
Förvaltningsrätten godtog commitment fee men inte credit rating costs
I ett något äldre mål, som avgjordes av förvaltningsrätten i mars 2024, hade Skatteverket beslutat att ett bolags commitment fees och kostnader för kreditvärderingsanalys (credit rating costs) utgjorde ränteutgifter och därmed skulle ingå i bolagets räntenetto. Commitment fees avsåg avgifter kopplade till en ”revolving credit facility”, där bolaget betalade för att ett bankkonsortium höll en lånemöjlighet öppen. Credit rating costs avsåg avgifter till externa kreditvärderingsinstitut för kreditvärdighetsanalyser.
Förvaltningsrätten ansåg att commitment fees hade ett tillräckligt direkt samband med lånat kapital för att utgöra andra utgifter för kredit och avslog bolagets överklagande i den delen. Avgörandet var dock delat. Domstolen biföll bolagets talan avseende credit rating costs och konstaterade att dessa avgifter betalats till en tredje part som varken agerat långivare eller investerat i bolagets obligationer. Förvaltningsrätten ansåg att avgifterna utgjorde betalning för tjänster i form av expertbedömning och analys, och inte utgifter som uppstått för att anskaffa lånat kapital. Domstolen lyfte också fram reciprociteten i räntedefinitionen. Förenklat innebär det att man kan fråga sig om mottagarens intäkt rimligen skulle vara en ränteinkomst. Om svaret är nej – exempelvis för en advokatbyrå eller ett kreditvärderingsinstitut som tillhandahåller vanliga konsult- eller analystjänster – talar det för att betalningen inte bör behandlas som ränta hos det betalande bolaget.
Domen överklagades inte och har alltså vunnit laga kraft.
Vad betyder avgörandena i praktiken?
Avgörandena pekar sammantaget mot att domstolarna kräver ett starkt och direkt samband med kreditanskaffningen – inte bara en allmän koppling till finansiering – för att en utgift ska likställas med ränta vid beräkningen av räntenettot. Det framstår enligt vår mening som naturligt, eftersom regelverket framför allt infördes för att begränsa skatteplanering med räntor. Kostnader till andra än långivaren kan i vissa fall behöva omfattas av räntedefinitionen för att motverka kringgåenden, men tanken kan knappast ha varit att rådgivnings- och kreditvärderingskostnader till helt utomstående parter generellt ska göra det.
Lagstiftaren gav domstolarna en tydlig uppgift att utveckla praxis på området, och de senaste avgörandena visar att den uppgiften tas på allvar. Samtidigt är commitment fee-frågan fortfarande öppen. Skatterättsnämnden och förvaltningsrätten har kommit till helt olika slutsatser, vilket gör Högsta förvaltningsdomstolens kommande prövning särskilt viktig. Vi återkommer med en analys när domen har meddelats.
För företag som historiskt har inkluderat breda finansieringsrelaterade kostnader i räntenettot finns det därför skäl att göra en ny genomgång. Särskilt relevant är detta för räkenskapsår där kostnader för rådgivning, kreditvärdering, genomlysning eller andra externa tjänster har behandlats som ränteutgifter enbart på grund av att de haft koppling till finansiering. Om Högsta förvaltningsdomstolen går på Skatterättsnämndens linje kan det öppna för omprövning. Räkenskapsår från 2020 kan omprövas fram till den 31 december i år, och även senare räkenskapsår kan fortfarande omprövas.
