Vad är annan utgift för kredit? SRN går på sökandens linje

Den 14 januari 2026 meddelade Skatterättsnämnden (SRN) ett förhandsbesked avseende definitionen av ränteutgifter och ränteinkomster, något som är ständigt aktuellt på grund av avdragsbegränsningarna för negativt räntenetto. Om avgörandet står fast är det en stor förändring mot Skatteverkets nuvarande inställning.

Bakgrund: 

När den generella avdragsbegränsningen för räntenetton infördes var en viktig fråga vad som egentligen skulle anses vara en ränta och ”andra utgifter för kredit” samt vilka utgifter som är jämförbara med ränta. Definitionen, som gäller alla ränteavdragsbegränsningsregler i 24 kapitlet i inkomstskattelagen, utgår från vad som följer av direktivet mot skatteundandraganden och OECD:s BEPS rekommendationer. Enligt direktivet och rekommendationerna avses med räntekostnader kostnader för alla former av skulder, andra kostnader som ekonomiskt motsvarar ränta och kostnader som uppkommer i samband med införskaffandet av kapital. Vidare avses med ränteinkomster inkomster som motsvarar ränteutgifter. Regelverket ska enligt förarbetena rikta in sig på ränta i ekonomisk mening, men den exakta definitionen har lämnats åt praxis att göra. 

Skatterättsnämndens avgörande 

Skatterättsnämndens avgörande gäller två olika sorters betalningar, båda kopplade till finansieringskostnader avseende ett potentiellt kommande förvärv.  

Commitment fee 

Den första betalningen avser en så kallad ”commitment fee” – en betalning till en bank som ersättning för att banken ska hålla en kreditmöjlighet öppen. Denna avgift skulle enbart betalas om det sökande bolaget inte utnyttjade hela kreditmöjligheten och beräknades på det belopp som inte lånades. För det belopp som lånades skulle i stället ränta enligt avtal betalas.  

Sökanden ansåg att kostnader för commitment fee som kan utgå enligt det tilltänkta avtalet inte i något fall ska anses utgöra andra utgifter för kredit utan bestämmelsen tar sikte på utgifter för kredit och inte på utgifter för möjligheten att i framtiden kunna få en kredit.  

Skatteverket ansåg att commitment fee hade en karaktär som motsvarade en fast årlig avgift på kreditbelopp för checkkredit, och även att avgiften motsvarar en sådan arrangemangsavgift som nämns i exemplen till BEPS-rekommendationerna och att den därmed var en ”annan utgift för kredit”. 

Skatterättsnämnden kom dock fram till att avgiften inte kunde ses på det sättet som Skatteverket förespråkar. Man lyfter fram att utgångspunkten i förarbetena bör förstås så att andra avgifter i samband med kredit förutsätter en faktisk långivare. Avgiften utgår också utifrån en annan grund än att det finns ett faktiskt lånat kapital. Skatterättsnämnden konstaterar vidare att commitment fee skiljer sig från en fast avgift för checkkredit eftersom den fasta avgiften betalas oavsett om krediten utnyttjas eller inte. Skatterättsnämnden konstaterar också att de arrangemangsavgifter som Skatteverket lyfter fram måste läsas i sitt sammanhang, där det också finns ett faktiskt lån och en faktisk långivare.  

Sammanfattningsvis kommer man fram till att den aktuella commitment fee-avgiften inte utgör andra utgifter för kredit och att denna bedömning överensstämmer med lagstiftningens syfte. 

Rådgivningskostnader 

Den andra betalningstypen gäller rådgivningskostnader i samband med ingående av kreditavtal. Rådgivningen skulle utföras av en tredje part (svensk advokatbyrå) och gällde  

• Granskning av låneavtal eller hjälp med förhandling av lånevillkor 

• Upprättande av nödvändiga bolagsrättsliga dokument i samband med finansiering 

• Rådgivning avseende villkor om säkerhet för lån och omstrukturering på grund av sådant villkor 

Skatteverket ansåg att granskningen av låneavtal utgjorde annan utgift för kredit och att övriga kostnader skulle kunna vara sådana utgifter. Utgifter som påverkar möjligheten att få ett lån, villkoren för lånet, eller förutsättningarna för lånet utgör andra utgifter för kredit. Detta gäller även om utgiften betalas till någon annan än långivaren. 

Skatterättsnämnden gick även i denna fråga på sökandens linje och ansåg att rådgivningskostnaderna inte kunde anses vara kredit. Skatterättsnämnden konstaterar att dessa kostnader kommer ske till en extern part i förhållande till såväl sökandebolaget som långivaren. Rådgivaren kommer därmed inte ha något eget intresse i saken. Skatterättsnämnden konstaterar därför att det inte finns något direkt samband mellan rådgivningskostnaderna och krediten. 

Därutöver tar nämnden upp frågan om hur rådgivningen ska behandlas hos rådgivaren. Eftersom en ränteutgift hos en part ska motsvara en ränteintäkt hos motparten skulle det innebära att rådgivningskostnaden behandlades som en ränteintäkt hos advokatbyrån. Detta skulle enligt nämnden inte stå i överensstämmelse med syftet med lagstiftningen. 

Vår kommentar 

Skatteverket har under ett antal år drivit en alltmer vid tolkning av begreppet ”andra utgifter för kredit”. I ett mål från 2024 menade Skatteverket till exempel att avgifter till externa kreditvärderingsinstitut skulle anses som andra utgifter för kredit. Denna bedömning godtogs inte av förvaltningsrätten och domen överklagades inte.  

Avgörandet från Skatterättsnämnden är mycket välkommet. Ränteavdragsreglerna vållar ett antal tillämpningsproblem för bolag, framför allt kring vad som ska definieras som ränta. Detta förhandsbesked är i vår mening ett steg i rätt riktning för att förtydliga för bolag hur gränsdragningar bör hanteras. 

Det är också positivt att Skatterättsnämnden är tydliga med att man tolkar regelverket i enlighet med lagstiftningens syfte och det sammanhang den tillkommit. Enligt vår uppfattning är det rimligt att sådana rådgivningskostnader som de aktuella inte omfattas av räntedefinitionen. Som framgår av förarbetena är syftet med utformningen av definitionen att uttrycka att det ska vara fråga om ränta i ekonomisk mening och när det gäller begreppet ”andra utgifter för kredit” handlar det om utgifter som uppstår för att anskaffa lånat kapital. 

Slutligen är det välkommet att Skatterättsnämnden poängterar den ologiska situationen som skulle uppkomma om rådgivningskostnaderna skulle ses som räntekostnad trots att intäkterna från rådgivningen inte kan betraktas som ränteintäkt hos rådgivarna.  

Det är i nuläget oklart om Skatteverket kommer överklaga förhandsbeskedet eller inte. De företag som har behandlat rådgivningskostnader och commitment fees som räntekostnader vid tillämpning av de generella ränteavdragsreglerna bör redan nu börja se över sina tidigare deklarationer. Om förhandsbeskedet står fast vid prövning i Högsta förvaltningsdomstolen, eller inte överklagas, bör det finnas stora möjligheter att begära omprövning för ett antal tidigare räkenskapsår.