HFD: Orealiserade värdeförändringar på derivat beskattas löpande

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) slår fast att företag som omfattas av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton ska beskattas löpande för orealiserade värdeförändringar på derivatinstrument som säkrar skulder eller fordringar i utländsk valuta.

Bakgrund 

Vid tillämpningen av ränteavdragsbegränsningsreglerna omfattas enligt räntedefinitionen bland annat valutakursförändringar på lånefordringar och skulder i utländsk valuta för vilka valutarisken har säkrats genom ett derivatinstrument.  

I det aktuella målet hade ett bolag under beskattningsåret 2019 en orealiserad värdeuppgång på derivatinstrument som säkrade valutakursförändringar på lån i utländsk valuta. Beloppet uppgick till drygt 200 miljoner kronor och redovisades av bolaget som en ej skattepliktig intäkt. Skatteverket beslutade att beskatta bolaget för värdeuppgången och påförde skattetillägg. Bolaget överklagade och gjorde gällande att det saknas lagstöd för att värdeförändringar på derivatinstrument ska beskattas löpande. Enligt bolagets uppfattning innebar bestämmelsen om löpande värdering endast att värdeförändringar på vissa derivatinstrument ska ingå i företagets räntenetto, men att själva beskattningen ska ske först vid avyttring av kapitaltillgången.  

Kammarrätten i Stockholm delade bolagets uppfattning och menade att bestämmelsen om löpande värdering endast hade betydelse vid tillämpningen av reglerna om ränteavdragsbegränsning, inte för att fastställa beskattningstidpunkten. Kammarrätten framhöll dessutom att enligt legalitetsprincipen krävs tydligt lagstöd för att kunna beskatta orealiserade värdeförändringar, och att bara förarbetsuttalanden inte är tillräckliga för att grunda en sådan beskattning.  

Högsta förvaltningsdomstolens dom 

HFD meddelade prövningstillstånd i frågan om det förhållandet att en värdeförändring på ett derivatinstrument ska anses vara en ränteutgift eller en ränteinkomst medför att värdeförändringen ska påverka beskattningen det beskattningsår som den uppkommer.  

Domstolen konstaterar, till skillnad från kammarrätten, att bestämmelsernas ordalydelse inte utesluter att periodiseringsregeln även skulle kunna vara tillämplig vid beräkning av det skattemässiga resultatet, och att utformningen av bestämmelserna talar starkt emot en tolkning där den aktuella bestämmelsen endast skulle gälla vid beräkningen av räntenettot. För att de aktuella värdeförändringarna ska kunna hänföras till ett visst års räntenetto är det alltså en förutsättning att de också räknas till det skattemässiga resultatet samma beskattningsår.  

HFD:s slutsats är att det med hänsyn till bestämmelsernas utformning är klart att lagstiftarens syfte har varit att företag som omfattas av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton ska beskattas löpande för värdeförändringar på derivatinstrument som är kapitaltillgångar och som säkrar skulder i utländsk valuta. En tolkning som innebär att värdeförändringarna inte ska beskattas löpande framstår enligt domstolen som orimlig med hänsyn till bestämmelsernas systematik.  

Domstolen framhåller dock att detta endast gäller för sådana företag som omfattas av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton. För övriga subjekt, så som handelsbolag och utländska delägarbeskattade juridiska personer som är ägda av fysiska personer men även bolag som säkrar något annat än skulder/fordringar i utländsk valuta, gäller alltjämt att värdeförändringar på denna typ av derivatinstrument beskattas först när de avyttras.  

Vår kommentar 

Genom HFD:s dom står det nu klart att bolag som omfattas av reglerna om avdragsbegränsning för negativa räntenetton och som har utländska lån med valutasäkring genom derivatinstrument ska ta upp orealiserade värdeförändringar på dessa instrument till beskattning löpande. Bolag som har tillämpat en annan tolkning, det vill säga som inte inkluderat sådana orealiserade värdeförändringar i räntenettot och inte tagit upp dessa löpande till beskattning, kan ha historiska risker att hantera. Vi rekommenderar därför att granska tidigare års hantering för att identifiera eventuella risker. 

Det kan dock noteras att även om HFD:s tolkning ligger i linje med lagstiftarens intention och skapar en symmetri mellan hanteringen av skulden och derivatet, kan det diskuteras huruvida lagtexten i sig är tillräckligt tydlig i detta avseende. Den bestämmelse som 24:4 hänvisar till, det vill säga 14:8, reglerar inte beskattningstidpunkten för den underliggande kapitaltillgången utan anger enbart till vilket värde en fordran eller skuld ska tas upp till vid beskattningen. Det kan också tilläggas att reglerna om ränteavdragsbegränsning har som primärt syfte att begränsa avdrag för räntekostnader och inte att bestämma den faktiska beskattningstidpunkten för vissa typer av kapitaltillgångar. Avgörandet är dock välkommet i sak, då det skapar klarhet i en situation där lagtexten lämnat utrymme för olika tolkningar. 

Kontakta oss gärna om ni har frågor om hur domen påverkar er eller om ni vill diskutera hanteringen av räntereglerna i er verksamhet.